Detta är min 110:e krönika – tillika min sista
Jag vet inte när eller var jag befann mig. Inte heller vet jag vem.
Med handen på hjärtat vet jag faktiskt inte ens om det har skett.
Allt jag vet är att jag är fullkomligt övertygad om att någon, någon gång, har sagt till mig att det i princip är helt omöjligt att få sparken i Sverige. Det måste ha varit länge sedan eftersom folk får sparken var och varannan dag i dessa tider. Och om det nu sas så sas det nog av en moderat. Det låter nämligen som något en moderat hade kunnat säga eftersom det är både tvärsäkert och pantat på en och samma gång. Troligtvis var det då, om det nu var någon alls, min morfar.
Hur som helst minns jag det som i går: att min morfar sa till mig att det är i princip omöjligt att få sparken i Sverige.
Detta faktum gjorde mig minst sagt illa till mods för jag hade vid den tiden, om det nu ens hänt, blivit sparkad åtminstone tre gånger och då var jag inte ens 25 år fyllda. Första gången jag fick sparken jobbade jag på ett kafé på Drottninggatan i Stockholm.
Varför jag fick sparken kommer jag inte ihåg. I och för sig minns jag att jag en gång rökte under en misstänkt gasläcka i lokalen men jag vet att det inte hade något med saken att göra. Troligtvis rörde det sig om att mina chefer tröttnade på mig eftersom jag hade varit borta i tre månader för att jobba som ledare på ett judiskt kollo. Som hämnd för min uppsägning hotade jag med att anmäla dem till Skatteverket eftersom de betalade svarta löner. De svarade då att jag i så fall skulle få råspö – och därmed var saken utagerad.
Det judiska kollot var, lustigt nog, den andra arbetsplats jag fick kicken från. Som jag minns det hade jag jour men bestämde mig för att röka på med några vänner, som också var ledare vid tillfället. Vi blev påkomna och hemskickade.
Det ska sägas att det var det första året som det var uttalat förbjudet att röka på som ledare på lägret, vilket jag men ingen annan tyckte borde ha setts som en förmildrande omständighet.
Tredje gången jag fick sparken var när jag och min kompis Dan drev kaféet på Judiska Centret på Nybrogatan i Stockholm. Anledningen till det var att vi var för jävla usla på det. Vilket för mig till den fjärde gången jag blev tillsagd att ta mitt pick och pack och dra.
Det var på Filippa K, där jag jobbade som affärsbiträde. Anledningen var densamma som kaféet på Judiska Centret, alltså att jag sög på det. Med sög menar jag att jag till exempel inte dök upp. Det är ju illa nog men om man då också är den som öppnar butiken, ja, det ser inte bra ut helt enkelt.
Det var lika bra att de kickade mig för jag ville verkligen inte jobba kvar, vilket dock inte hindrade mig från att ta beskedet på sämsta möjliga sätt genom att gorma och skrika och ställa till en scen.
Femte gången minns jag knappt men det borde ha varit något av de otaliga bemanningsföretag jag jobbade som receptionist och telefonist för. Anledningen var troligtvis att jag såg sjaskig ut på jobbet. Jag minns att jag började se just sjaskig ut runt den tiden, vilket är något jag sen fortsatt med.
Vilket för oss till dagens datum. För nu har jag fått sparken från Aftonbladet. Detta är min 110:e krönika – och tillika min sista. Motiveringen till uppsägningen var omstrukturering, vilket är en påhittad anledning god som någon.
Knappt hade jag mottagit beskedet förrän jag fick ett samtal från en annan tidning. Ska inte avslöja vilken, men den anses vara mallig.
De frågade om jag skulle vara intresserad av att gå över till dem, varpå jag svarade: ”Intresserad!!?? Ehhh ja! Klart jag är eftersom jag precis fått sparken från Aftonbladet!
Mitt tips till er är att inte säga som jag sa vid ett liknande tillfälle. För jag har inte hört av dem sedan dess.
Summa summarum så vill jag tacka för att jag fått lajva krönikör. Jag vill be om ursäkt till alla läsare för att jag gjort det. Och till Aftonbladet vill jag säga att ingen som sparkat mig någonsin har ångrat sig. Puss och tack.