Jag orkar inte se Rolf Lassgård utklädd till Thorbjörn Fälldin
Vad är viktigast?
Verkligheten eller olika låtsasvärldar?
Ju äldre jag blir desto tröttare blir jag på olika påhitt.
Det är som att film- och tv-branschen blivit galen. Knappt har en skandal kring en kunglighet kallnat innan tv-filmen om den kommer. Alla vidriga brott måste iscensättas en gång till, på låtsas.
Direkt stötande blir det när Sveriges Television följer efter som en strykrädd hund.
Vad ska vi ha public service till? I min värld för att granska till exempel Lars Noréns pjäsprojekt ”7:3”, och hela händelseförloppet som ledde till morden på poliserna Olov Borén och Robert Karlström i Malexander.
Inte att göra om det till underhållning.
Men plötsligt ser man bilder på en skådis som redan låtsats vara mördaren John Ausonius, Thomas Quick, Fred Åkerström och Michail Gorbatjov posera som Lars Norén i SVT:s nya dramaserie ”Smärtpunkten”.
Den sägs skildra Noréns pjäsprojekt med kriminella nazister som skådespelare, och eftersom det är ett påhitt, och inte en granskning, kan den inte ge några nya insikter.
Bara förvirra.
DN:s teaterkritiker Leif Zern sa om den ursprungliga teateruppsättningen: ”jag tycker att det fanns ett inslag av svärmeri både kring föreställningen och de här grovt kriminella killarna”.
Till teater- och filmvärldens svärmeri kring kriminella kan man nu lägga en ny besatthet av kungliga. Det är ”The crown” som ställt till det.
Eftersom jag tyckte de tidiga avsnitten av den engelska tv-serien var intressanta men var skeptisk till de senare, antar jag att det handlar om vilket förhållande till verkligheten man har.
Jag gick på skildringen av Elizabeth II:s första decennier som drottning, eftersom jag inte visste så mycket om dem. Men när det började handla om prinsessan Diana, hennes barn och Kate Middleton, då var jag skeptisk. Det syntes så tydligt att det var påhitt, ibland ganska klumpigt utfört.
När alla klåfingriga yngre tv- och filmmakare ska ge sig på händelser som man som äldre person upplevt i verkligheten, då fungerar det inte.
Jag orkar inte se bilden på Rolf Lassgård utklädd till Thorbjörn Fälldin. Det blir för fånigt.
Han spelar den förre statsministern i tv-serien ”Whiskey on the rocks” som SVT (suck) gör ihop med Disney+ och som ska visas i jul. Den handlar om när den ryska ubåten U-137 gick på grund i Blekinge skärgård 1981.
Jag var 26 år och kommer ihåg det. Jag har noll lust att se någons påhitt om det.
Men ge mig en bra dokumentär, och jag sitter klistrad.
Nu tjatar en del om tv-filmen ”Scoop”, där skådespelaren Rufus Sewell, utklädd till prins Andrew, blir intervjuad av Gillian Anderson, som låtsas vara superreportern Emily Maitlis. Den riktiga intervjun sändes i november 2019, så varför någon redan nu skulle vilja se en påhittad skildring av samma sak övergår mitt förstånd.
Att på det här sättet blanda ihop riktiga händelser och nyheter med påhittade gestaltningar av samma saker blandar ihop gränsen mellan sant och falskt, och skapar en miljö där falska påståenden och konspirationsteorier kan frodas.
Vill man veta fakta rekommenderas SVT:s ”Polismorden i Malexander” i sex avsnitt. Alla viktiga detaljer är på plats på ett genomtänkt och sakligt sätt, där sorgen och respekten för anhöriga och offer får stor plats.
Vad underbart att någon gjort en dokumentär om Ludmila Engquist, i stället för hittepå. ”Hall of fame” kommer i två avsnitt 28 april på SVT om den tidigare häcklöperskan som tog guld i Atlanta-OS 1996.
TV4 sägs hålla på med ”Monarki”, en svensk ”The crown” i flera säsonger om vår nuvarande kung Carl Gustaf. Vem vill se låtsaskopian, efter den massiva skildringen av kungens verkliga 50-årsjubileum?