Vistelseförbudet sågas av remissinstanser
Ett brott mot såväl grundlagen som Europakonventionen.
Inte för att Tidöpartierna kommer att bry sig, men remissvaren till det kommande vistelseförbudet är knappast en rakt igenom angenäm läsning för de finsmakare som ännu arbetar på justitiedepartementet.
Tanken att kunna porta människor med någon form av koppling till gängkriminalitet från exempelvis vissa bostadsområden i upp till ett år må låta god.
De flesta av oss begriper ju att det finns ett behov av nya verktyg för att begränsa de kriminella gängens aktiviteter och för att öka tryggheten i utsatta områden.
En del remissinstanser har dock varit elitistiskt ofina nog att påpeka att förslaget siktar på bland annat människor som inte är misstänkta för brott, än mindre dömda.
”En betydande inskränkning” av den rörelsefrihet som är reglerad i såväl grundlagen som Europakonventionen, muttrar Justitiekanslern.
Så uttrycker sig en lågmäld jurist endast då den vill varna för att regeringen går långt.
Institutet för mänskliga rättigheter, en statlig myndighet vars uppgift är att försvara befolkningens frihet, går ännu längre.
Myndigheten avstyrker förslaget i sin helhet och hänvisar till en rad internationella instrument om mänskliga rättigheter som Sverige har förbundit sig att följa.
Diskrimineringsombudsmannen och myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor sågar också utredningen, medan Socialstyrelsen stillsamt efterlyser en konsekvensanalys och Åklagarmyndigheten försöker peta ansvaret för beslut om vistelseförbud till Polisen.
Det bör i ärlighetens namn påpekas att det även finns remissinstanser som gör tumme upp. Polisen, Säpo och tunga Göta hovrätt, för att nämna några exempel.
Ännu en inte obetydlig detalj i sammanhanget är förslaget inte är en främmande fågel i svensk juridik. Till sin konstruktion påminner det något om det redan existerande tillträdelseförbud vid idrottsevenemang och i butiker och om kontaktförbud gentemot en viss person.
Och Gud ska veta att det finns förslag som går längre än så här.
Bara i förra veckan passerade nyheten att justitieminister Strömmer går vidare med den förra regeringens tanke på husrannsakan utan brottsmisstanke utan att väcka nämnvärd uppståndelse.
Med allt detta sagt saknas inte skäl att ifrågasätta det rimliga i stora frihetsinskränkningar av det här slaget.
Gör vistelseförbud ens någon nytta? Efterlevande av lagar är ju inte vad som primärt kännetecknar gängmedlemmar och deras svans.
Det går också att ifrågasätta att en långtgående lag som denna läggs i ett snabbspår.
Att lagstiftning tar tid beror inte på att de som arbetar med dessa juridiska produkter är lata. Det beror på att det finns en hel del avvägningar som måste göras för att produkten ska bli bra.
Skräckexempel på dåliga paragrafer saknas inte. Ett skräckexempel var när fler mördare skulle dömas till livstid och det slutade med att det blev färre. Och groominglagen blev så tandlös att åklagare suckade uppgivet.
Vistelseförbudet ska också ses i ljuset av alla annat som är på gång. Avlyssning utan brottsmisstanke, anonyma vittnen, chat control, visitationszoner, drönare som ska känna igen ansikten...
Visst, det går att finna argument för var och en av dessa och andra verktyg.
Men finns det någon som kan överblicka helheten och som förstår vad allt detta sammantaget betyder för vår frihet?
Regeringen och dess stödparti tycks vara för upptagna med att bräcka auktoritära socialdemokrater i att visa handlingskraft för att ställa sig en mycket viktig fråga.
Vad gör alla dessa nya lagar med Sverige?