Hemlig avlyssning även för småbrott
Gårdagens lagförslag om ännu mer avlyssning av människor som inte är misstänkta för brott passerade utan ståhej.
Så avtrubbad är journalistiken att det inte ens blir rubriker om att vaga hypoteser om stöld blir tillräckligt för att staten ska få tränga in i undersåtarnas privatliv.
Vissa av verktygen som för några år sedan endast fick användas för att stoppa terrorister gäller sedan i höstas även de kriminella gängens grova härjningar och kommer om några månader dessutom att omfatta ett antal brott med minimum sex månaders fängelse i straffskalan.
Här går det onekligen undan.
För att förstå vidden av propositionen måste vi först sätta oss närmare in i vad detta polisiära godis handlar om.
Preventiva tvångsmedel? Ja, det är så det heter på vår tids svenska, tillstånd till husrannsakan och hemlig buggning av datorer och rum och avlyssning av telefoner och allt vad det är, verktyg som får användas även då konkreta misstankar om kriminalitet saknas.
Alla möjliga brott ska från och med 1 september kunna bli föremål för ”inhämtning av vissa uppgifter om elektronisk kommunikation”, exempelvis vilka personer som kontaktar varandra.
Stöld, bedrägeri, häleri, bokföringsbrott, skattebrott, olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor, bidragsbrott, penningtvätt, marknadsmanipulation...
Den som är van vid att läsa propositioner märker att regeringen har fått kämpa ordentligt för att få ihop en argumentation om varför så här långtgående möjligheter ska kunna omfatta även småtjuvar.
Det påpekas något förläget att EU-domstolen uttalat att brottets allvar är av grundläggande betydelse vid bedömningen om det är proportionerligt att utvidga hemlig avlyssning och buggning.
Endast intresset att bekämpa grov brottslighet kan motivera detta, trumpetar Justitiedepartementet ädelt.
Tyvärr finns dock ingen definition av vad grov brottslighet handlar om och regeringen har därför landat i att gärningar som ”kan antas” överstiga fängelse i tre månader är tillräckligt för att utredningsintresset ska trumfa den misstänktes integritet.
Ja, ni läste rätt. Ribban är så lågt lagd att det räcker med ett antagande om fyra månader på kåken för att det tunga artilleriet ska kunna plockas fram och rätten till privatliv samtidigt är på väg halvvägs ut genom fönstret.
Det går att ana att regeringen tycker att det är lite besvärande att ett så här radikalt förslag även kan täcka diverse strunt.
I propositionen försäkras det nämligen att ”straffvärdet i det enskilda fallet i regel kan förväntas överstiga minimistraffet” eftersom förslaget ”tar sikte” på den grova brottsligheten.
Smaka på orden: I regel, kan förväntas, tar sikte.
Översatt från kansliprosa betyder detta att verktyget kan gå att använda mot allt möjligt.
Remissinstanserna har förstått sprattlat och protesterat. JO, Hovrätten för Västra Sverige, JK, alla har de haft invändningar.
De framhåller bland annat försynt att det är tveksamt om den brottslighet som förslaget tar sikte på verkligen är av den samhällsfarliga karaktär som lagen bör användas till.
Dessutom varnas det för att bestämmelserna är så vaga att de kan komma att tillämpas i större utsträckning än vad som var avsett.
Marknadsmanipulation, suckar Stockholms tingsrätt. Ägnar sig den organiserade brottsligheten verkligen åt sådant?
Ja, svarar regeringen. För det har Ekobrottsmyndigheten sagt! Och föresten har polisen krävt att få dessa verktyg!
Det fanns en tid då nya paragrafer tillkom med bättre argument än att Polismyndigheten vill ha dem, men så ser inte vår epok ut.
I vår tid har polisen och politiken ett gemensamt intresse av att hela tiden utöka statens territorium.
Myndigheten kan skylla bristande resultat på avsaknad av verktyg, regeringen behöver visa handlingskraft.
Det är drag under galoscherna i vår tids lagstiftning.