Skinkan är inte en lantlig idyll
Är vi världens mest nostalgiska folk?
Inte alls otroligt om man ska döma efter hur en ordinär charkdisk ser ut.
Det kan ju knappast ha gått någon förbi hur smörgåsskinka till 99 procent tillverkas i dag.
Skinkan – och för all del sånt som inte riktigt är skinka – choppas upp och blandas med vatten, stabiliseringsmedel, potatismjöl eller någon annan stärkelse, kanske lite grisprotein, antoxidationsmedel och lite annat jox. Sedan pressar man ihop gröten i formar och bakar i ugn.
Men det är inte säljande att marknadsföra sin skinka som Formskinka eller Hackeskinka.
Så i stället svämmar charkdisken över av Fäbodskinkor, Lantskinkor, Lönnebergaskinkor, Allmogeskinkor, Emilskinkor och precis varenda namn som andas Bullerbyn och riktiga, härliga lantkök.
Melkers Fäbodskinka har inte ens varit i närheten av ett vykort av en fäbod och det är en gåta varför tyskt kött skulle förknippas med en fäbod.
Och Emilskinkan som ska få oss att tänka Katthult och visthusbod har charkdiskens längsta innehållsförteckning.
Riktigt dråplig är Ridderheims Mölleskinka som påstås tillverkas enligt ”uråldrigt recept” med potatisstärkelse och stabiliseringsmedel.
Allmoge är ett bekvämt ord att använda eftersom det i dag kan sägas betyda allmänheten men det är förstås sega bönder och runda bondmoror som ska passera revy på näthinnan.
Det går inte heller att anklaga en Lantskinka för att vara vilseledande eftersom vi sällan håller grisar i stan.
Nej, det finns inget förbjudet i att döpa sin mat till nästan vad man vill. Jag tycker mest synd om alla mindre leverantörer som faktiskt har något mervärde att erbjuda i sina varor men drunknar i floden av hitte-på namn som inte har något att berätta om vare sig ursprung, tillverkning eller kvalitet.