Ge mig politiker som kan förklara
Det var ett Rapportinslag om hur lång väntetid det är för ett barn med psykiska problem att få professionell hjälp. Upp till åtta månader handlade det om. Man fick sen en lista hur det förhöll sig i de olika länen.
När jag var barn på trettiotalet hade barn aldrig åt nerverna. Barn var snälla eller bråkiga, blyga eller inte. Somliga (andras barn) kunde vara ouppfostrade.
Barnen var ett visitkort på hurdant hem de kom från. Det gällde att ha pli på sitt barn så man slapp skämmas.
Farbror doktorn höll i den fysiska hälsan. Knackade och lyssnade och skrev ut recept. Jag vet att jag var ett ovanligt ångestridet barn, men det var liksom bara griller.
I dag vet man bättre. Men vad hjälper det om det inte finns hjälp att få inom överskådlig tid?
Barnen och de gamla har fått känna av 90-talets sparbeting. 30-talet var före välfärdsbygget. Sen fick vi vara med om hur barnen kom i fokus. Barnen vår framtid skulle tas särskilt väl hand om.
Den där lilla informationen i Rapport blev också en påminnelse om ansträngda och underbemannade dagisgrupper och skolklasser. En ung mamma berättade hur hennes lilla flicka var på ett dagis med barn mellan ett och tre år.
Allt som allt femton barn och en heltidsanställd och två extra. Hon berättade om den höga ljudnivån, stressade små barn och en personal som inte hann med att ge alla den vård och kärlek som de hade rätt till.
Politiker sitter i skyddade verkstäder och räknar kolumner. Var har de sina egna barn?
Vi läser och hör om övergrepp och mobbning i skolorna. Elev som ger sig på en lärare och att allt färre väljer läraryrket och att vi ligger på tjugosjätte plats i fråga om bråkigt i skolan, verkligen ett memento för våra politiker.
En gång skulle vi få Europas bästa skola. Ett vallöfte, minns ni det?
Sen har vi medborgare i andra ändan av livscykeln. De gamla, de svaga och utslitna. I äldrevården är akut kris. Alla gör vad de kan inom allt snävare ramar. Veteraner minns när man hade fyra klienter per dag. Nu är det sju åtta stycken.
Förr hanns det med en kopp kaffe vid köksbordet med den ensamma pensionären. Förr kunde det bli en liten promenad om dagen. Både motion och frisk luft.
Detta är nu historia. Som en toka utnyttjar jag vänner, bekanta för att komma ut en skvätt varje dag. Ensam är jag rädd. Instabil trots käppen.
Det känns som att det enda som räknas är arbetsföra, hårt strävsamma medborgare mellan tjugotre och femtiofem.
Men också de kan drabbas av nedläggningar och kriser. Man mår illa. Vad har det blivit av det välfärdssamhälle som på 30-talet låg i startgroparna?
Jag har sagt det förut och kommer att säga det igen. Ett land som vansköter sina barn och gamla är en kultur på fallrepet.
Att vörda och ta hand om de gamla som gått före och nu blivit behövande borde vara en hedersuppgift. Och barnen som ska växa upp och ta över.
Att de känner trygghet och uppmuntran är ju livsviktigt för ett land. Larmrapporterna om desperat våldsbenägna ton-åringar borde väl äntligen väcka dem som styr och håller i pengarna.
Läget just nu där endast de starka och framgångsrika riktigt räknas har en rent fascistoid stämning.
Vart vänder man sig? Ska vi börja gå i tåg igen och skrika på gatorna? Skulle det hjälpa? Eller blir det vattenkanonerna på?
Jag har varit med och sett socialdemokratins uppgång, glanstid och nu det här förfallet. De nya svenskarna, invandrarna, måste undra och inte begripa.
Inte heller jag begriper. En befolkningspyramid med litet upptill och nertill och en väldig förtjockning på mitten.
Ge mig en politiker som förklarar hur det är tänkt. Tack för ordet.