De vet vad de vill men ingen vet hur
Aftonbladet på plats i Ukraina som uppfinner sin demokrati först nu
När man ser Självständighetstorgets liv och rörelse och känner den stillsamma förhoppningen i luften, då hoppas man att saken vore klar.
Det borde sluta här.
Man kryssar bland små grupper av människor som diskuterar, unga och gamla, män och kvinnor, och en del granskar porträtten av demonstranterna som dödades på torget, och några gråter tyst.
Om världen är rättvis dog de inte förgäves.
Det är fridfullt. Till och med högtalaren på stora scenen är dämpad och sprider tyst en poplåt, en sång som handlar om kärlek, inte revolution eller kamp.
Så stillsamt borde landet få fortsätta.
Men vem ska leda Ukraina?
Inte kommer det att bli demokrati bara för att en korrupt president har flytt palatset. Ihor Kohut, direktör för en liberal tankesmedja, sitter på sitt kontor 20 minuters bilfärd från Självständighetstorget och grubblar över framtiden.
En revolution har just inträffat i ett land som saknar politisk kultur. Bara ett par partier har egentligen någon ideologi, det vill säga sammanhängande idéer om hur Ukraina ska se ut i framtiden.
Det är kommunisterna och ultranationalisterna Svoboda.
Och resten? Partierna som stödde den senaste presidenten Janukovytj och de tidigare presidenterna Jusjtjenko och Kutjma? Det är partier som styrdes från toppen och neråt, det var maktapparater och inte rörelser för folklig vilja.
Samma sak med ledamöterna i parlamentet, säger Kohut. De vill vara nära makten därför att politiken ger dem immunitet, det vill säga skyddar dem för polis och åklagare. Att vara folkvald säkrar ledamöternas privata affärer, gör det möjligt att få ekonomiskt stöd och sälja varor och tjänster till den offentliga sektorn.
Skulle ett sådant ruttet system förändras därför att presidenten flydde?
Ett skäl till att han föll så hastigt var ju att parlamentet bytte sida. Att byta sida är normalt i ukrainsk politik, för det gäller att känna vart vinden blåser.
Ihor Kohut nämner ledamöter som växlat parti tre gånger.
Partierna kommer och går men politikerna består.
Det finns egentligen bara ett normalt fungerande parti i Ukraina, säger Kohut. Det är ultranationalisterna Svoboda.
- Inför valet gick de från dörr till dörr och propagerade för sin sak. De talade politik! Med vanliga människor! Och ingen betalade dem för att göra det!
Så även Kohut röstade på Svoboda. ”För att de var emot de andra partierna.”
Detta ger en dyster bild av Ukraina. Men vad annars kan man vänta sig i ett land som fram till för 23 år sedan var ett slags koloni inom det sovjetiska imperiet.
Det är Jurij Klyuchkovsky som använder ordet koloni. Han är advokat, teoretisk fysiker och en av grundarna till Narodny Rukh. Det var en nationell rörelse som bildades när Sovjetunionen föll sönder. Under en period i början av 1990-talet var Narodny Rukh en mäktig politisk kraft som strax splittrades. En av ledarna dog i en bilkrasch som Klyuchkovsky är säker på var mord.
Vi sitter på en restaurang i ett köpcentrum vid floden Dnepr. Klyuchkovsky smuttar på kaffe och beskriver en nation som fram till 1991 aldrig haft demokrati och som utstod ofattbara lidanden under 1900-talet: Den av Stalin skapade hungersnöden på 30-talet, de kommunistiska utrensningarna, andra världskriget.
- Utan de katastroferna hade vi varit 90 miljoner invånare i stället för 45. De bästa dog.
Sovjetunionen tillät inget normalt samhällsliv. Så när Ukraina blev fritt visste knappt någon hur politik går till.
- När Kutjma blev premiärminister 1992 frågade han parlamentet: ”Vad ska jag göra?” Han skojade inte. Han visste inte.
Om man ser Ukraina som en koloni som nyligen blivit självständig blir allt begripligare. Jag tänker på det när jag framåt kvällen åter går på Självständighetstorget.
Mörkret faller och det är fortfarande rörelse, tysta samtal. Här och där sitter vakter i uniformer. Soldater? Medborgargarden? Oklart.
- För första gången reser vi oss och protesterar. Fransmännen gjorde det för 200 år sedan. De kommunistiska länderna gjorde det på 80-talet. När började Sverige utveckla sin demokrati? För 150 år sedan? Vi gör det nu, säger Jurij Klyuchkovsky.