Oredan i fransk politik – som ett luciatåg på dagis
Det brukar sägas att det är riskfyllt att byta partiledare mindre än ett år före val i Sverige. Väljarna måste få tid att lära känna sina företrädare.
Välkomna till Frankrike där det är sex veckor kvar till första omgången av presidentvalet och flera av kandidaterna ännu inte är klara. Emmanuel Macron har till exempel fortfarande inte meddelat om han ställer upp till omval, först med motiveringen att han ville rida ut pandemin, sedan med hänvisning till läget i Ukraina.
Deadline för att samla ihop de 500 namn som behövs för att varje presidentkandidat ska godkännas formellt är nästa fredag. Underskrifterna måste komma från folkvalda runt om i Frankrike och här har Macron för längesedan tillräckligt med stöd, kandidat eller ej. Värre är det för andra.
Extremhögerns Marine Le Pen saknar fortfarande nästan hundra underskrifter och lanserade i veckan en videovädjan till förtroendevalda runt om i landet att inte ”svika demokratin” (snyft).
Ännu mer högerradikale Éric Zemmour behöver ungefär lika många till och ställde just in en kampanjresa för att istället ringa runt till borgmästare och ragga stöd.
Vänsterns Jean-Luc Mélenchon gick först på torsdagen i mål med sina namn. Alla tre drar mellan tio och tjugo procent av rösterna vardera i opinionsundersökningar. Skulle någon av extremhögerns kandidater misslyckas med att få ihop tillräckligt med stöd för att ställa upp väntar en högljudd debatt om bristerna i Frankrikes demokratiska system. På många håll är den redan i gång.
Man kan förstås också se det från det lite mer strikt nordiska hållet: Hur kan ni vara så satans sent ute i era förberedelser?
Sent ute är nu uppenbarligen melodin för Frankrikes, för att inte säga Europas, mäktigaste ämbete. Den sargade franska vänstern har hittills skakat fram en handfull kandidater, från socialdemokrater, via gröna radikala krafter till hårdnackade kommunister. När Paris socialistiska borgmästare Anne Hidalgo i december efterlyste ett vänsterns primärval fick hon kalla handen från samtliga konkurrenter. När valet ändå blev av i januari vägrade Hidalgo att dra tillbaka sin kandidatur. Detta trots att hon blivit klart besegrad av den populära före detta justitieministern och partikamraten Christiane Taubira. Taubiras problem? Att hon i nuläget saknar nästan 400 namnunderskrifter för att få ställa upp i valet i april…
Situationen för socialistpartiet nådde närmast komiska höjder när den förre presidenten François Hollande, känd som landets minst populära ledare någonsin, för en månad sedan hintade att han funderade på att ställa upp i valet och snart ”skulle ta till orda”. En desperat testballong får man anta, för ett parti som riskerar att alldeles implodera om den pågående farsen fortsätter.
För att ha haft fem år på sig sedan sist får man konstatera att både fransk extremhöger och allmänvänster är lika organiserade som ett genomsnittligt luciatåg på dagis.
Om sex veckor börjar presidentvalet i Frankrike och vem vinner på den här oredan? Emmanuel Macron förstås, som kan skåda spektaklet från avstånd. Eftersom han inte offentliggjort sin kandidatur behöver den franske presidenten inte heller kliva ut från sitt Élyséepalats och skita ner händerna med inrikespolitiska dilemman och debatter riktigt än. Han kan istället åka skytteltrafik till både Moskva och Bryssel och visa upp sin internationella handlingskraft under Frankrikes mycket vältajmade ordförandeskap i EU.
Vinner han valet i vår – och allt annat vore en gigantisk skräll – har resten av det politiska Frankrike faktiskt bara sig själva att skylla.