Självsäkra flickor går med svankande rygg

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Titta på Marilyn, hur hon gick! Lite plutigt kobent, rund vickande stjärt, knäna tätt ihop som om hon alltid hade snäv kjol på sig, det spelade ingen roll om det egentligen var jeans.

Också när hon gick fort verkade det sömnigt. Man skulle tänka att hon nyss stigit upp ur sängen, och på sätt och vis fortfarande var kvar i den. Endast iklädd Chanel nr 5.

Den franska stjärnan Jeanne Moreau, kommer ni ihåg henne? Hennes sätt att skruva sig fram, från höfterna och neråt, med överkroppen oberörd, märkvärdigt likgiltig, som om den inte riktigt hade med saken att göra.

Effekten blev hemlighetsfull och provocerande sexuell. Som om hon på en gång sa: ”Okej då, vi säger väl det då” och ”Neej, vet du vad. Skulle jag? Med dig?”

Vi har filmens manliga män, cowboysen. Se en sån stil dom har. Stela, behärskade, en aning hjulbenta förflyttar dom sig utan brådska. Men samtidigt bredbent redo för omedelbar action. Skjutklara.

Vi har dom livströtta hjältarna, de tungt sexiga, sådana som Humphrey Bogart och Jean Gabin, de gjorde sig inte till, de behövde inte spela upp någon manlighet, de gick lufsigt, motvilligt, det syntes på dem att de mycket hellre ville sitta i baren, insvepta i cigarettrök. Men så – PAFF –slår det i en dörr i den dunkla bakgrunden, tre män kommer in.

Bara bovar går på det där smygande, hotfulla återhållsamma viset, och han vid baren får oanad fart.

Sedan har vi de slängigt pojkaktiga pojkarna, om vilka det alltid stod i sextiotalsreportagen att de ”kom släntrande”, vilket skulle betyda avspändhet, en viss charmfull slarvighet med pengar, att ta dagen som den kommer – en lekfull man som tar god tid på sig i sängen.

Män med stålar, aktier och oljeprojekt eller dubbelspionage på gång, släntrar inte.

De går bestämt och effektivt, här slarvar man inte bort några sekunder i onödan, också sexlivet är schemalagt, det kan vi se på James Bond.

Och männen som inte lyckas – se hur dom kutar med ryggen, har gett upp och låter magen ramla framåt, kanske de rentav går inåt med tårna, en sådan man går inte att göra affärer med.

När en kvinna går inåt med tårna betyder det att hon är erotiskt lagd var det någon som sa till mig, fast på den tiden förstod jag inte.

För också vi verkliga människor, som du och jag och grannen, vi går som vi är. Med svängande axlar och höfter eller stelt, liksom gjutna inne i kostymen.

Vi går annorlunda om vi är glada. Ledsenhet och besvikelser avslöjas genast i sättet att röra sig.

Hämmade, komplexiga flickor går som om de viskar: ”Å, förlåt, men nu måste jag faktiskt gå förbi här.”

I motsats till de gränslöst självsäkra flickorna som väntar sig att alla andra ska flytta på sig. Vi vet alla hur de går: med svankande rygg, hånfullt rak nacke som kan göra nån stolt knyck ibland, så att håret dansar till och berättar att omgivningen inte ska tro något. Medan de framskjutna brösten säger precis tvärtom.

Man får inte glömma de italienska männen, de som för sin virilitets skull måste ha snäva byxor. Som lejon vill de gå, med glidande uppmärksamhet, en hanne på jakt.

Och om det inte räcker, så gör de liksom en förströdd gest för att kolla att gylfen är stängd.

Och tänk på de svenska karriärpojkarna, när de gjort joggingrundan och glammar ut ur omklädningsrummet.

Nog ser man på dem när de går bort till bilarna, ”att för oss går det bra, vi ska aldrig bli gamla och gaggiga, å nej, så här går vi som alltid ska vara på toppen...”

Kerstin Thorvall