Tidöavtalet blir en för stor belastning för Kriminalvården
Om Tidöavtalets hårdkokta reformer genomförs får Kriminalvården svårt att klara uppdraget.
Nödropet i en ny rapport ska ses i ljuset av att fängelser redan med socialdemokratisk politik är överbelagda.
Härom dagen presenterade Kriminalvården resultatet av en utredning om vilka konsekvenserna kan bli av regeringens och Sverigedemokraternas gemensamma kriminalpolitik.
Möjligen var redaktörerna för upptagna med den senaste väpnade fritagningen av en dömd mördare för att uppmärksamma rapportens alarmerande slutsatser, möjligen finns det andra förklaringar till att den inte fick det medieutrymme den förtjänar.
Kriminalvården beräknar att dagens cirka 4 500 fängelseplatser minst behöver fördubblas om Tidöavtalets alla reformer rörande brott och straff blir av.
Upp till 16 nya anstalter måste byggas och för att klara den utmaningen behövs mellan sju och tio nya miljarder årligen.
En nyhet som sannolikt är det sista den redan hårt prövade finansministern behöver höra och som sätter vårbudgetens 300 miljoner i ett perspektiv som justitieministern troligen helst undviker att tänka på.
Beräkningarna bygger på de 13 förslag i Tidöavtalet som bedöms få störst påverkan.
Det rör straffskärpningar, nykriminaliseringar, och tuffare bestämmelser om mängdrabatt och villkorliga frigivningar.
Dessutom listas ytterligare 13 reformer som kan få viss påverkan.
Hårda bandage, med andra ord. Det går utan en skönlitterär författares fantasi att föreställa sig att Kriminalvårdens högsta chefer sitter på sina tjänsterum och suckar.
Suckar som för övrigt ska ses mot bakgrund av att situationen inom verksamheten redan är hopplös.
Vilket i sin tur är en effekt av att justitieminister Morgan Johansson en gång i veckan under åtta års tid kallade till presskonferens och presenterade nya hårda tag som han innerst inne visste inte skulle få gängmedlemmar att sluta skjuta ihjäl varandra.
Beläggningsgraden steg under fjolåret till i snitt 107 procent i häkte och 113 procent i anstalt, vilket enligt rapporten innebar en ”mycket stor påfrestning” på säkerhet och arbetsmiljö.
Många intagna tvingas dela cell, kön till anstalterna är lång. Runt om i landet sitter därför misstänkta och dömda i polisarrester och väntar.
Spelar roll, kanske ni tycker. Det viktiga är att kriminella är inlåsta.
Ingen föreställning kunde vara mer felaktig. Polisen är inte rustad för att hysa folk mer än ett par dygn. Kläder saknas till de häktade, kunskap och resurser att bevaka de häktades processer saknas.
Det är ett rättssäkerhetsproblem. Det är ett humanitärt problem. Det är ett problem som kommer leda till kritik nästa gång någon internationell inspektion kommer på besök.
För att hjälpligt lösa situationen körs intagna kors och tvärs i tid och otid.
Alltid är det någon ny som behöver just den platsen som redan är upptagen för att vara nära häktningsförhandling eller rättegång.
Förra året genomförde myndigheten över 100 000 transporter av frihetsberövade. Möjligheter till fler fritagningar än dem vi har sett har med andra ord inte saknats.
Dessutom placeras interner som bör sitta på de hårdaste fängelserna om till lättare anstalter. Det skapar säkerhetsrisker.
Och personalbristen är så stor att det nyligen gick ut ett nationellt stopp för beviljande av semester.
Kriminalvården gör sitt bästa för att hantera situationen. Drygt 4 000 platser är planerade att bygga, alltså redan innan Tidövtalet slår till.
Men det tar upp tio år att få ett nytt fängelse på plats. Mark ska hittas, tillstånd måste utverkas, överklaganden från gnällspikar behöver hanteras, personal ska rekryteras och så vidare.
Kriminalvården varnar därför att det kan bli svårt att upprätthålla verksamheten på ett acceptabelt sätt:
”Det bör i sammanhanget också noteras att en utbyggnad av exempelvis anstalter i den omfattning som förslagen kräver, sannolikt skulle utmana myndighetens förutsättningar att nå upp till de lagkrav för verkställighet som i nuläget kommer till uttryck i fängelselagen”.
En myndighet som vars verksamhet går ut på att låsa in brottslingar är på väg att själv börja bryta mot lagen.
Detta på grund av att politiker till höger och vänster i en nation där brottsligheten i sin helhet minskar tycks ha drabbats av en kollektiv psykos.
Vad är detta ens för svart fars?
Det går att fortsätta ha synpunkter i evighet. Ett av Kriminalvårdens viktigaste uppdrag är att verka för att färre dömda återfaller i brott.
Det säger sig självt att rådande och kommande situation inte direkt underlättar det arbetet.
I rapporten skisserar Kriminalvården ett antal ödmjuka förslag för att något mildra krisen. Alternativ till fängelsestraff. Mer elektronisk fotboja och liknande påföljder.
Kommer politikerna att lyssna? Det finns skäl att misströsta. Vi lever inte i en tid där ministrar har råd att anklagas för att vara för mjuka.
Där någonstans hittar vi också förklaringen till att inte Kriminalvården får mer resurser.
Det statsråd är inte fött som vill ha sitt twitterflöde fyllt av anklagelser om att mördare tydligen ska få bubbelpool i cellen och enorm platt-tv på väggen.
Att ledande politiker ska ta något slags ansvar för konsekvenserna av sin politik börjar jag ge upp hoppet om.
Men varför protesterar inte Martin Holmgren, Kriminalvårdens högste chef, högt och tydligt? Om inte annat för att hans personal blir lidande?
Kanske är Holmgren för rädd om sitt eget skinn för att ryta till. Generaldirektörer sitter ju osäkrare än någonsin.