Låt alla välja mellan den eleganta och den enkla stavningen
Jag är team Lundell.
Ulf Lundell har skrivit ”dom” i femtio år, fräser han i en sexton sekunder kort intervju med DN.
– Lägg ner, det där är världens löjligaste debatt.
Jag läste nyligen en utmärkt fackbok, skriven av en erfaren journalist. Trots att hen arbetat med språk i ett par decennier, och trots att texten passerat både en förläggare och en redaktör, används de och dem fel vid minst fyra tillfällen.
Jag fallerar själv ibland.
För nåt halvår sen lekte jag med tanken att börja skriva ”dom”, som ett språkradikalt statement men också för att jag hellre skriver fult än fel. Jag hann knappt tänka tanken ut, innan en debatt i samma ämne fick kultursidorna att koka.
Nu läser jag att Aftonbladets chefredaktör Lena K Samuelsson tillhör team Ranelid, så jag tvingas fortsätta med de och dem-trasslet.
Björn Ranelid har, meddelade han mig i ett mejl för ett par år sen, skrivit trettio miljoner ord fördelade på (då) trettioåtta böcker och minst åtta hundra artiklar. Jag förstår att han ser sig som en auktoritet på sånt som för många andra känns som rena dårskapen.
Siffror förresten – där tycks det inte finnas några regler alls, men allt fler gör som Ranelid, skriver ut dem med bokstäver. Jag tycker det ser för jävligt ut.
Lundell har konsekvent skrivit dom, men även mej, dej och sej. Det gör också Jan Guillou och flera andra fyrtiotalister. Min mamma gjorde det, och därför ville jag göra detsamma, något som fick min lågstadielärare att tåras av ilska.
Tack vare folkilskna lärare som min blir mej och dej allt sällsyntare. Sveper man över nätet för att inhämta synpunkter i frågan ser man snabbt att en sån stavning anses debil.
Den gode stilisten Zäta Höglund skrev mej och dej i sina memoarer från tidigt 1950-tal, där han också berättar om 1910-talets språkfejder inom den unga vänstern. Ture Nerman ville ”röja undan onödigt bråte” och ansåg därför att den nystartade tidningen Politiken skulle skriva ”jävulen” och ”jus över landet”.
Det fick folk att kasta in medlemskapet.
I sin dagbok blandar Tage Erlander mej, dej och sig huller om buller. Så kan man också göra. Och här kommer mitt ärende: bejaka pragmatismen.
Att införa ”dom” som standard för att underlätta för invandrarna att lära sig svenska, är ett skitargument. Låt dem, låt alla, välja själv mellan den eleganta och den enkla stavningen – båda är rätt.
Är vi inte överens om hur mycket ett kilo väger och hur lång en meter är, kan plan störta och broar falla samman. Men språket är inte en måttsats, det är levande materia.
Eller för att göra sällskap med Ture Nerman: August Palms fråga ”Hvad vilja Social-Demokraterna?” blev knappast mindre begriplig, eller aktuell, när stavningen rensades på onödigt bråte.