8 mål ska stoppa mäns våld mot kvinnor
Det är naturligtvis inte för att stärka Sveriges ekonomi som nationen måste bli bättre på att bekämpa mäns våld mot kvinnor.
Men det kan vara nyttigt för politiker och myndighetschefer att känna till att kostnaden för detta samhällsproblem är ungefär 45 miljarder kronor per år.
Presskonferensen som jämställdhetsminister Åsa Regnér i dag kallade till i Rosenbad lockade uppskattningsvis en tredjedel så många journalister som i förra veckan släpade sig till samma byggnad för att höra vad Bergwallkommissionen hade att förtälja.
Det femtioelfte kapitlet om den neddrogade psykpatienten som lyckades lura sig till åtta morddomar är av att allt att döma en intressantare fråga än hur samhället ska tackla ett problem som skapar ett fruktansvärt lidande för många människor.
Vi som trots allt var där fick höra Regnér presentera en utredning med förslag på nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, som utredaren Juno Blom tidigare i dag lämnade över till jämställdhetsministern.
Viktiga frågor
Hur gör vi för att uppnå ett samhälle där inte kvinnor utsätts för våld? Vad är det som gör att myndigheterna har så svårt att tillämpa den lagstiftning som finns? Varför vet vi så lite om våldet mot unga tjejer?
Ministern och utredaren ställde viktiga frågor, och även om de inte riktigt besvarades så tror jag att den drygt 400-sidiga rapporten är ett viktigt dokument.
För trots att politikerna har vaknat till liv och avsatt resurser de senaste åren har inte mycket blivit bättre inom detta område. Det visar mina kollegor Kerstin Weigls och Kristina Edbloms sexåriga granskning av kvinnomorden i Sverige med all önskvärd tydlighet.
Socialstyrelsen fick i uppdrag att utreda alla mord i nära relationer för att dra lärdomar av misstagen. Efter två år hade myndigheten hittat och granskat 4 av de 28 mord som begåtts. De farligaste männen skulle tvingas bära fotboja. Så har inte blivit fallet.
Pappa som dödar mamma skulle inte få vårdnaden om barnen. En förändring som har uteblivit.
Listan på fiaskon kan dessvärre göras betydligt längre än så.
Åtta mål
Nu ska det bli bättre, hoppas och tror utredaren Juno Blom. Hon och hennes kollegor har intervjuat myndigheter, experter, företrädare för kvinnojourer och, inte minst, kvinnor som har utsatts för våld.
Hon föreslår åtta långsiktiga mål som samhället ska sträva efter. Bland förslagen märks en nationell styrning och samordning, utbildning för alla som på något sätt kommer i kontakt med kvinnor som blir misshandlade och insatser för barn som utsätts för våld.
Glädjande nog betonade Blom även det våldsförebyggande arbetet.
Tidigare insatser har ofta handlat om strängare straff. Som om det inte redan vore olagligt att döda och misshandla. Som om män skulle upphöra att slå kvinnor om lagen skärps.
Hela samhället ska med
Förskolor, skolor och andra delar av samhället ska involveras. Det låter klokt. Forskning visar nämligen att det finns en tydlig koppling mellan mäns åsikter om jämställdhet och våld. Ju mer stereotypa uppfattningar om maskulinitet och feminitet, desto mer våld.
Insatserna kommer att kosta pengar. Pengar som kommunpolitiker kanske inte alltid har lust att skjuta till. Men utredningen visar att det är väl investerade pengar.
Det går inte att beräkna de exakta kostnaderna för våldet i nära relationer. Men en samhällsekonomisk analys har gjorts. Notan för sjukskrivningar, vård, insatser i skolan för barn som blir slagna, polisutredningar, sociala utredningar, rättegångar och fängelsevistelser uppgår till sammanlagt 45 miljarder om året.
Det är en oerhörd siffra. Det är mer än vad hela rättsväsendet eller försvaret får i anslag per år år.
I god svensk ordning ska rapporten ut på remiss. Jag utgår ifrån att förslagen kommer att genomföras, men ingenting lär ske över en natt. Inte heller är utredningen en magisk formel som kommer att lösa ett allvarligt samhällsproblem.
Men erkännandet att det brister är en möjlighet till förändring.