Man kan ju bli kär i nästan vem som helst
”Kärleken är evig när vi är tillsammans, ingenting är större än det här ... drömmen om dig en gång, drömmen om dig är sann, för alltid, tillsammans”.
Känner ni igen refrängen från Lena Philipsson andraplacering i 1986 års melodifestival? ”...och så levde de lyckliga i alla sina dar...” är en annan line vi alla vuxit upp med, men finns den eviga kärleken?
Förutom mina föräldrar som varit ihop sen 1972 känner jag knappt till några andra par som håller ihop. Av en eller annan anledning verkar det förr eller senare alltid braka samman.
Jag såg en talkshow på tv i veckan där ämnet avhandlades och analyserades, det var experter och ”vanliga” som tänkte till och uttalade sig. En av de så kallade experterna sa bland annat att vi biologiskt funkar så att om vi inte får tillökning i en relation inom två år, så upplever vi den som misslyckad, ofruktsam och därigenom värdelös.
Han hänvisade till statistik som visar att väldigt många par bryter upp efter just två år. Lite som uttrycket: ”Här blir ju inga barn gjorda”. Han uppmanade dessutom alla som vill hålla ihop med sin partner att åtminstone skaffa en hund efter ett tag för att ge kärleken större chanser.
För mig lät teorin riktigt bisarr. Tänk på alla par som valt att leva utan barn, de som inte kan få barn, de flesta gaypar ... Jag gillar inte när vi förminskas till primitiva biologiska varelser. Det blir som en ond spådom, en förbannelse. Måste man då vänta med ett seriöst förhållande fram tills den dag man känner sig redo att börja avla barn?
Jag tänker tvärtom, kär kan man ju bli i nästan vem som helst, kan det inte vara skönt att hinna vara ihop ett tag först, se om man funkar, lära känna varandra, hitta sin harmoni, få gemensamma minnen och upplevelser innan man startar sin familjevardag full av rutiner? För att inte tala om alla de par som skaffar hund, hus, bil eller barn just för att försöka rädda något som börjat knaka i fogarna, en omöjlig lösning som aldrig faller väl ut.
Jag sågade expertens tillökningsteori vid fotknölarna där från tv-soffan.
Sen började jag fundera: Min bästis Lovisa är den jag känner med det absolut mest harmoniska och ”lyckade” förhållandet, och så tänkte jag till och hittade plötsligt ett möjligt samband: Lovisa träffade sin kille John 2002. 2003 skaffade de en kanin, 2004 en katt, 2005 katt nummer två och 2006 blev hon gravid med barn nummer ett, nu när hon snart är två år har Lovisas mage blivit riktigt stor och rund igen.
Finns det något samband mellan deras lycka och expertens teori?
Hoppas inte.
Men finns evig kärlek? Kanske för vissa, men hoppet om, eller känslan av evig kärlek kan väl vara minst lika mycket värd?