”Jag skulle bara pröva banan när jag vann SM-guld”

Lilian Magnusson, 40, började springa för att gå ner 30 kilo efter graviditeten

Lilian Magnusson gick upp 30 kilo när hon väntade sitt första barn.

Skulle inte lite jogging kunna få henne i form igen?

Tio år senare har hon vunnit Finnkampen två gånger och ett SM-guld.

– Mina barn tycker att allt annat än vinst är löjligt, säger hon.

I november 1999 vägde Lilian Magnusson 87 kilo. Hennes förkärlek för tårtor och chokladkakor hade lett till att hon numera var tvungen att skjuta ifrån med armarna för att kunna resa sig ur soffan.

– Någonstans hade jag lurat mig själv att övervikten skulle försvinna när jag fött barnet, men det blev bara minus fem kilo, inte ett gram mer, säger Lilian Magnusson, 40 år.

Här hade historien om Lilian Magnusson kunnat sluta. I Sverige finns många halvfeta småbarnsföräldrar som inte gör något åt saken.

Men Lilian trivdes inte med det hon såg. Under graviditeten, troligtvis mellan två portioner kladdkaka, beslutade hon sig för att återigen väga 57 kilo.

Hon började försiktigt. Tog en promenad på tio minuter runt kvarteret. Att springa var hon för tjock för. I mappen med magövningar satte hon en fotografi av sig själv där hon var smärt.

Köpte ett löpband

Hon köpte ett löpband som hon ställde i vardagsrummet så att hon inte kunde kläcka ur sig ursäkter som ”kan inte träna, min man är inte hemma”.

Löpmaskiner kan bli dyra klädhängare, men Lilian använde sin flitigt. Hon höll ett öga på dottern Zoé och snart satt byxorna lösare.

– Träningen klarade jag, men flera gånger om dagen ställdes jag ju inför ett matbeslut. I huvudet malde en röst: ”Ät, ät”.

Hon bestämde sig för att äta efter tallriksmodellen. Halva tallriken skulle bestå av sallad, en fjärdedel av kött eller fisk och en fjärdedel av potatis. Enkla regler som uteslöt tvivel.

Sex månader senare, i maj 2000, sprang hon Maja gräddnosloppet, ett tävlings- och motionslopp i Uppsala. Under hela loppet tänkte hon: ”Vad håller du på med? Det här är supertråkigt. Fy, vad har jag gett mig in på? Aldrig mer!”

Och så blev det.

– När jag kom i mål så var det sista steget. Då var jag nere på 57 kilo. Det var det tråkigaste jag hade gjort.

Om du inte fött ett barn till, hade du sprungit då?

– Aldrig.

Lilian blev gravid på nytt och lovade sig själv att inte gå upp mer än femton kilo.

Vad hände?

– Det sprack. Jag gick upp trettio kilo igen, kan du tänka dig? Jag fattade inte hur jag kunde göra det igen. Jag var liksom förra gången jätteglad över att övervikten inte syntes när jag var gravid.

Ville komma i jeansen

Till slut kom verkligheten ikapp henne. Jeansen fastnade på halva låret. Rumpan stack all världens väg. ”Jag vill inte se ut så här”, skrek rösten i huvudet.

Än en gång bestämde hon sig.

Hon hängde upp jeansen från sin smala period synligt på garderobsdörren. Dem ville hon komma i igen.

Hon laddade inför Tjejmilen och fyra månader senare hade hon nått sin idealvikt. Samtidigt som hon sprang loppet bestämde hon sig för att inte ta ett steg till när hon väl gått i mål.

När Lilian väntade sitt tredje barn gick hon upp 30 kilo – igen, men den här gången skedde en förändring.

Familjen Magnusson flyttade en bit utanför Uppsala. På öppna förskolan i Björklinge mötte Lilian en annan mamma, tävlingslöparen Cecilia Ingard.

De började springa tillsammans på lördagar.

– Hon frågade: ”Ska du sluta sen när du är klar?” Jag svarade ”Absolut”. Men innan jag nått mitt mål bestämde vi oss att springa Stockholm Maraton och då var jag fast ett år till – utan att jag var överviktig. Jag tyckte fortfarande inte att löpning var kul, men Cecilia är rolig, säger Lilian.

Tjejerna tog ut ett träningsprogram från maraton.se som skräddarsytts för löpare som vill klara loppet på fyra timmar, men i smyg skrev Lilian ut tretimmarsprogrammet. Hennes hemliga mål var att gå i mål på två timmar och 59 minuter.

– Jag satte upp lapparna med de siffrorna på kylskåpet och vid sängen. Jag skrev med digitala siffror så att de skulle likna resultattavlan, men jag sa inget till Cecilia. Det var för vågat. Det var så långt ifrån det vi hade sagt till varandra.

Fick ny självbild

Under förberedelserna förändras Lilians självbild.

– Helt plötsligt kunde jag tänka ”tänk om jag är en löpare”. Jag vågade inte ens uttala orden. Det kändes så stort, för innan såg jag mig bara som en som sprang.

Hon började längta efter att springa och gav sig ut oavsett vad rösterna på morgonen sa.

– De sa saker som att jag inte skulle upp, att det var kallt, att det var blåsigt, och ”det är skönt i sängen, varför ska du? Du behöver inte, det är ingen som bryr sig”.

Så kom dagen för Stockholm Maraton – och på målbilderna ser man hur besviken Lilian är. Resultattavlan visar att hon har gått i mål på tiden 3:00:05.

Men så piper det i maken Pers mobil. Den riktiga tiden är 2:59:08. Det hade tagit en minut för Lilian att komma till startlinjen och det hade resultattavlan inte tagit med i beräkningen.

– Det var värsta ruset, en otrolig upplevelse.

Cecilia sprang på fyra timmar och har säkert i efterhand insett att Lilian hade en hemlig plan.

Anders Szalkai, den femfaldige guldmedaljören i maraton-SM och Lilians idol, fick tips om Lilians prestationer och blev hennes tränare.

Efter det avlöste framgångarna varandra. På nästa maraton-SM tog Lilian silver.

Nästa tävling var SM i friidrott – och Lilian skulle tävla på distansen 10 000 meter.

– När vi sprang runt banan på tävlingen tänkte jag ”jamen, ska det inte gå fortare än så här?”. Jag tänkte att löparna snart skulle öka farten, men det gjorde de aldrig. Under sista varvet tänkte jag: ”Är det inte mer?” och spurtade. Då hör jag speakern: ”Lilian Magnusson drar ifrån och det blir bara mer och mer”. När jag kommer i mål så är det en ganska stor lucka.

Vann friidrotts-SM

Det var första gången Lilian Magnusson sprang på bana – och då vann hon SM-guld på 10 000 meter.

Hon blev direktkvalificerad till Finnkampen, världens äldsta, ännu levande landskamp i friidrott, då svenskar och finnar gör upp om titeln.

– När jag fick lappen med beskedet i handen tänkte jag: ”Vad då, jag skulle bara prova banan”. Finnkampen var något jag sett på tv, att vara med kändes stort och konstigt.

Alla som har läst tidningen vet vad som hände. År 2007 vann Lilian Magnusson Finnkampen på 10 000 meter – och 2008 vann hon Finnkampen igen.

”Vad då elitlöpare?”

Tidningarna kallade henne elitlöpare.

– Det kändes jättelöjligt. Vad då elit? Jag springer bara, jag är hemmafru. Jag hade anammat att jag var löpare, men elit, nej det gick inte. Den resan har jag fått ta nu efter Finnkampssegrarna.

Numera springer Lilian Magnusson sex till sju dagar i veckan. När klockan slår sex, och barnen ska gå upp, har hon redan tränat färdigt. 2010 vill hon ställa upp i friidrotts-EM i Barcelona.

Till och med barnen har vant sig vid att deras mamma vinner.

– Efter en tävling sa barnen: ”Varför vann du inte?” De tycker att allt annat än vinst är löjligt, säger Lilian.

Så kommer du igång & behåller din motivation!

Tänk ut vad du vill med träningen

– för det är det hälsomålet eller den visionen som får dig att fortsätta träna även vecka två, tre och fyra.

Ha ett konkret mål.

Mitt var att gå ner 30 kilo och avsluta med att springa ett lopp. Att ha en deadline är bra.

Börja lugnt.

Min man springer jättesnabbt en gång och sen orkar han inte mer än så. Jag promenerade i tio minuter. Det går att äta en elefant, bara man äter lite i taget.

Belöna dig själv.

När jag gått ner ett visst antal kilo så belönade jag mig med ett nytt plagg. Kom ihåg att ge dig belöningen, annars känner sig hjärnan bara lurad.

Ge inte upp.

Det är nyckeln till att lyckas. Ett missat mål är bara missat om man ger upp.