Bank: Världens bästa fotbollsserie börjar idag
...men inget givet att det alltid kommer vara så
ÖSTERSUND. Den riktiga fotbollen spelas i Spanien, den häftigaste sporten ser du i England, den största upplevelsen får du i Champions Leagues glittrande salonger.
April, april.
Här är allsvenskan. Här är världens alltjämt bästa fotbollsserie.
Perspektiven skiftar beroende på vilken position man har.
Dagen före den allsvenska premiären står jag vid sidlinjen och pratar med en grabb som sett på Sveriges bästa serie på väldigt många olika sätt, på väldigt kort tid.
– För tio år sen tänkte jag att jag en vacker dag ville spela där. För fem år sen var jag nog för långt fram i mitt huvud, jag skulle gå direkt från superettan och utomlands. Och för två år sen debuterade jag, mål direkt, Hammarby i fullsatt premiär. Då var allsvenskan stort. Det var ”wow”.
Saman Ghoddos ler.
I dag spelar Östersunds FK allsvensk premiär mot Djurgården. Solen strålar över Jämtland, man ser iskristaller i luften och när bollen rinner ut över sidlinjen är det med det omisskännliga knarrljudet av boll mot snödriva.
Och det är här som vi kan börja skönja nya perspektiv.
För ÖFK är det den första säsongen de går in med en riktigt stor hatt, när de ska visa att de inte bara är ett poplag som dansar i Bilbao och Berlin, utan att de är ett allsvenskt topplag, på riktigt.
För Saman Ghoddos är det en vår på väg mot VM, en säsong på väg mot en väldigt mycket större liga och ännu större pengar.
– Men till och med min tränare i Iran (Carlos Queiroz) uppskattar allsvenskan väldigt mycket, det är verkligen ingen liga att underskatta. Han säger det till mig: om du presterar där så kommer jag att ha koll på dig.
Kommer påverka mer än någon annan
Tvåtusen djurgårdare åker till Norrland i dag, den första april, för att Djurgården brukar vara överjävliga på att mobilisera inför premiärer och för att de har haft en fin försäsong på sig att odla självförtroende.
Själv är jag här för att Östersund känns som rätt ställe att börja på.
Daniel Kindberg pratar om sin barndom som djurgårdare (hans barnflicka var tillsammans med en av spelarna i Dif:s hockeylag). Graham Potter dirigerar träningen på sitt vanliga, konkret pedagogiska sätt. Det är hörnvarianter, klapp-klapp-spel in runt straffområdet, fokus på att spela sig ur den väntade Dif-pressen för att hitta nya spelytor.
ÖFK och Potter kommer att påverka allsvenskan 2018, mer än någon annan. De har redan gjort det. Alla klubbar vill ha sin egen Potter, sitt eget flexibla spel, en lutheranskt nedärvd 4-4-2-serie har anslutit till trebacks-kyrkan och prat om ”eget spel” (vad nu det betyder).
– Jag tror att många kommer att ta efter Östersund, hur de scoutar, från serierna under allsvenskan, säger Saman Ghoddos.
Det hoppas jag verkligen.
Annars hoppas jag mest att allsvenskan och svensk fotboll vet vad de behöver förändra och vad de behöver försvara och bevara.
Stort behov av rätts sorts kritiker
Det största av allt är ju just det här: den siste mars promenerar jag in på en öppen, allsvensk arena (tillgängligheten), norr om Dalälven (hela Sveriges serie), och pratar om en serie där åtminstone sex lag (Mästarna från Malmö, AIK, Djurgården, Häcken, ÖFK och IFK Norrköping) kan ha rimliga gulddrömmar (ovissheten), och där tvåtusen stockholmare tycker att det är värt att ägna påskdagen åt att resa 60 mil norrut för att känna något i 90 minuter (kärlek).
Alldeles nyss var det svårt att ens föreställa sig att MFF skulle göra annat än dominera, men även om jag tror att de blir mästare igen så har jag lärt mig att det aldrig är så enkelt i en serie där skillnaderna trots allt är så små.
För tjugo år sen var det IFK Göteborg som skulle dominera i evighet, därefter har det varit AIK och Djurgården som verkade ha inlett eviga herravälden. Nu är det MFF, men resursskillnaderna är inte större än att ett par skador och misslyckade värvningar kan vända spelbordet upp-och-ner.
Allsvenskan lever fortfarande, och den lever aldrig mer än just idag, årets bästa dag.
Det räcker att göra ett snabbt svep över opinionen för att se att allsvenskan aldrig haft så många vänner som nu, så många som vill hoppa på supportertåget och göra billiga poänger – men allsvenskan har heller aldrig haft ett lika stort behov av rätt sorters kritiker.
Vi blir överraskade
Vad är bra och dåligt med de 51 procenten? Vad är bra och dåligt med supporterkulturen? Vad är bra och dåligt med sportchefs-viktningen? Vad är bra och dåligt med ”eget spel” (vad det nu betyder)?
Jag tycker verkligen att det är världens bästa fotbollsserie som börjar idag, men det finns inget naturgivet som säger att det kommer att fortsätta vara så.
Men det är så nu, när snön gnistrar som jämtländsk diamant och de kära kollegorna Özcan Melkemichel och Graham Potter ska göra upp inför en stolt och stadig publik.
2018 är äntligen här, med alla sina oskrivna manus.
Vi ska få se hur långt Poya Asbaghis blåvita kulturrevolution räcker utan resurser. Vi ska få se Thelin i Tygriket, ett toksatsande Gnaget, Fouad Bachirou i en helt annan miljö, Dalkurd i en ny kommun, Bajen med Billborn och KFF med en ny, spännande tränare som heter Nanne Bergstrand. Vi ska få se hela Sveriges tillgängliga, ovissa, kärlekspulserande högsta fotbollsserie. Jag ser fram emot precis varenda steg på vägen.
Så vad tippar du, Bank?
Att vi blir överraskade. Och ingenting är finare än det.