Lisa Dahlkvist efter avskedet: ”Pricken över i på vad jag är”
Publicerad 2022-12-25
Till slut var det inte roligt att spela fotboll längre, därför blev säsongen 2022 Lisa Dahlkvists sista.
35-åringen som gick från att var OS-hjälte till petad i landslaget på ett år berättar om det tunga avskedet, grisfotbollen och vinnarskallen.
– Det är klart att det finns någon som har varit snäppet över och det är ju jag som har stått och skrikit och sparkat koner.
Sexton år efter sitt första SM-guld kan Lisa Dahlkvist summera en lång karriär. Efter att Umeå IK åkt ur damallsvenskan meddelade 35-åringen att hon lägger skorna på hyllan.
– Det var väl i det stora hela att jag inte har haft lika roligt i år. Jag har inte fått energi av att gå ner på träningarna och känt att det har varit roligt. Det har alltid varit roligt för mig att spela fotboll. Jag har alltid fått energi av att komma ner på träningar och så. Det är det i det stora.
Hänger det ihop med att det inte har gått så bra i år?
– Jag vet inte. När vi åkte ur 2020 så tyckte jag att det var skitkul fast vi åkte ur. Vi spelade bra fotboll och trodde verkligen på det vi gjorde. Det är klart det har att göra med hur man förlorar. Nu hade vi inte riktigt någon identitet. Det kändes inte riktigt som att vi trodde på det vi gjorde.
Hur skulle du beskriva hur det här sista året?
– Ett tråkigt år. Det är klart det har varit tungt att förlora så mycket matcher. Man har försökt hela tiden hämta upp det, prata rätt och försöka få någon tro på att vi ska klara det. Det har varit svårt, tungrott och väldigt spretigt i laget. Svårt att hitta någon som samlad mittpunkt.
När du la ut det här på Instagram så vällde det in kommentarer. Hur är det att få all den kärleken?
– Gud, det är ju jätteroligt. Så klart. Väldigt smickrande. Har man en dålig dag vet man var man ska gå in och läsa någonstans.
– Det är klart det träffar i hjärtat. Många som skriver är de man har haft en nära kontakt med och de som man spelade med i starten av karriären, innan man blev en elitspelare. Även de liksom minns en. Det är jättehäftigt att få det där och inget man räknar med heller, man tror att man bara är en vanlig person som går runt. De senaste åren har det verkligen känts som att jag har trappat ner liksom men ändå så finns man liksom kvar i folks tankar och så där, så det är skitkul.
Och om du själv ska minnas tillbaka på karriären som bland annat innehöll 134 landskamper. Vad minns du?
– 2011 i VM det var ju väldigt speciellt för vi i laget kom ihop och blev en så jäkla tajt grupp. En av de tajtaste landslagsgrupperna jag har varit med i. Det var superhäftigt att vara med om det. Det var ett tag sen det hade gått bra för landslaget i ett mästerskap, så det blev väldigt stort. Nu i efterhand har man förstått hur stort det var och att vi tog oss så pass långt. Det kändes som en lagmaskin. Det hängde inte på en. Hela laget var med och presterade. Det kommer jag minnas extra.
– Sen är det så klart kvalet till OS 2016. Det tyckte jag var väldigt roligt. Det var fyra lag oms kampades om en plats och vi åkte bara dit och spelade skitfotboll. Eller som vi sa då vi bara grisade oss igenom och det satte tonen för hela OS på något sätt. Det var skit samma hur vi vinner. Vi ska bara vinna. Det tycker jag är så jäkla roligt att få vara med i en sån grupp där det är skit samma.
– Jag minns sen i OS när Pia sa att USA kan snacka hur mycket de vill de åker hem och vi är kvar. Det var lite så. Säg att vi spelar dålig fotboll och det började redan i kvalet men vi är kvar. Man gick runt och bara skrattade efter kvalet. Det var bara hur lyckades vi? Det är såna minnen som är så sjukt roliga när man träffar spelarna som man spelade med då. Man behöver bara säga grismatcher, då vet alla vad det innebär. Det är bara att springa och sparka typ.
Du är inne på något där, att det är skit samma hur ni vinner. Det känns som att det speglar dig och din vinnarskalle?
– Det blir ju så. Det är den typen av profilspelare man är. Det spelar ingen roll på vilket sätt det sker så länge man vinner. Det har jag tyckt varit så himla kul. Speciellt när man är på den här höga nivån med landslagsspelare och när man varit i klubblag där det är många vinnarskallar. Det har varit hur kul som helst bara att spela kort och tävla och vinna. Det är något jag har drivits av hela karriären. Det är det som har varit det absolut roligast.
I texten som fotbollsförbundet la ut på sin hemsida efter att du hade meddelat att karriären är över säger Marika Domanski-Lyfors att du är den spelare som älskat att vinna allra mest. Det säger ändå en del med tanke som har passerat under hennes tid i landslaget?
– Ja, det är klart det finns andra också som tycker om att tävla och går igång på det sen tycker jag att det är skitkul. Jag går igång och blir taggad innan vilket gör att det är klart att det syns väldigt mycket att jag vill det. Det har varit små tävlingar vi har haft på matchdagar där man ska kasta en puck eller något, fåniga tävlingar, men då är det jag som står där och bråkar om millimeter och har hundra procent närvaro.
– Man har ju sett att det glimtar till i andra också. Seger, Magda Eriksson, Berglund, Olivia, Sembrant och Lotta. Alla går ju att trigga igång. Alla har stått och varit sura liksom men det är klart att det finns någon som har varit snäppet över och det är ju jag som har stått och skrikit och sparkat koner.
Hur ska du få utlopp för den där vinnarskallen nu då?
– Det blir ju lite halvsvårt liksom. Det är inte alls på samma nivå att man kan dra ut svängarna så hårt med vanligt folk om man säger så. Man får väl hitta miljöer där man får utlopp för det. Jag brukar tävla en del med familjen också så det kommer nog bli lite hårdare tag där när man spelar med pappa, syskonen och mamma liksom.
Så det blir familjen som får ta smällen nu?
– Ja, verkligen. De senaste fem-sju år så har jag faktiskt sagt att jag inte ens orkar spela med dem för att jag blir så jäkla sur när vi spelar kort och grejer, men nu får jag ta upp det för att få adrenalinet igen.
Är du en dålig förlorare?
– Speciellt med familjen för där retas det hejvilt. Annars har jag blivit bättre på att vara en förlorare för jag vet själv hur jobbigt det är när någon retas att man har vunnit och så, så där har jag blivit bättre och förstår att det inte alls är kul. Jag har fått känna på att förlora massa gånger, så jag har nog blivit mycket bättre vinnare också på senare tid.
Du var inne på att du minns OS-kvalet men för de allra flesta är det trots allt straffarna man tänker på. Dels mot USA och Hope Solo men också mot Brasilien på Maracanã. Hur minns du själv de där situationerna?
– Det är pricken över i på vad jag är och vad jag tycker är roligt. Att jag klarade av de där situationerna och ändå njöt av att vara i den bubblan. Jag minns att många i laget sa att är det någon som skulle stå där så är det Lisa och just där och då var jag så här att ja men det är självklart att jag ska stå där.
– Det är en häftig grej att bara kunna känna att det är faktiskt jag som ska stå där och ha det självförtroendet. Det är väldigt svårt att bara komma dit utan att man tror att man är bäst i världen. Så att bara kunna stå där och vara ödmjuk inför uppgiften.
Var du aldrig nervös?
– Nej, jag var faktiskt inte det. Det är det som är det luriga. Skulle jag bara plockas in där just nu till samma ögonblick skulle jag säkert vara jättenervös. Det krävs ganska mycket träning och tankeverksamhet för att hamna där där jag hamnade.
Det var över 70 000 på OS-semifinalen mot Brasilien på mytomspunna Maracanã. Hur är det att tysta en hel arena?
– Det var otroligt häftigt. Det var verkligen att det blev knäpptyst. Ljudnivån var så hög och jag minns att innan jag skulle slå den straffen att jag var tvungen att titta på domaren för att se när hon blåste. Det gick inte höra men jag kunde se hennes rörelse att nu var det dags att skjuta.
Man hör ju bara oss skrika nere på planen. Det är så mäktigt liksom och det kommer man aldrig få uppleva igen. Det är bara svårt att förklara vad som försiggår i kroppen. Det är som att det är en dröm.
Men bara ett år senare var landslagskarriären över. Hur var det att inte bli uttagen när Peter Gerhardsson tog över?
– Det var väl som det var. Jag fick inte följa med mer och det var väl tråkigt i sig men sen har jag hämtat upp mig från det och fått spela massa rolig fotboll åren som blev efter och det var jag liksom tacksam för, att jag kunde hitta tillbaka till glädjen.
Hur var det när du fick det beskedet?
– Det var jobbigt i nästan ett halvår. Dels att man var i identitetskris liksom vem är jag? Jag identifierade mig som landslagsspelare och lite så där duger man? Är man verkligen bra på fotboll nu när man inte är med i landslaget längre? Nu har man blivit dålig. Det är mycket såna tankar man måste jobba med. Sen vill man inte vara bitter, man vill inte vara sur.
– Jag tycker det var svårt att titta på mästerskapet som kom efter där. Den känslan vill man inte heller ha utan man vill vara glad för att det går bra för landslaget och spelarna. Det tog ett tag innan jag kunde känna den glädjen för andra som fick chansen, men det var också en lärdom i livet. Jag är tacksam över att jag inte behöver bearbeta det nu. Jag behöver inte ta någon sorg nu, för det är redan klart. Jag är inte arg eller besviken eller missnöjd utan jag är tillfreds med hur sista åren blev i min karriär.
Du har ju inte fått någon avtackning av förbundet och innan motiverades det med att du inte hade tackat nej till landslaget och fortfarande var aktiv. Tror du att det blir någon avtackning nu?
– Nej, det är väl inget jag förväntar mig. Det var längesen jag spelade. Det är skillnad om man slutar i samband med att man har gjort någon landskamp för någon månad sen men nu har det gått så många år, så det tror jag inte är nödvändigt.
Det är ju en lång karriär som du har bakom dig inte bara i landslaget utan det är en rad klubbadresser som har avverkats också. När och var trivdes du som bäst?
– Jag tror att fotbollsmässigt var det nog i Tyresö när jag fick spela med alla de bra spelarna. Det var ett lag som skulle kunna ta sig hela vägen och det gjorde vi ju nästan, så jag nog få säga det rent fotbollsmässigt.
Du poängterar att det fotbollsmässigt var roligast, men hur mycket av allt det som hände runtomkring märkte ni av?
Det var väl sista tre -fyra månaderna som vi märkte av att det var stökigt i föreningen så det var ju tråkiga omständigheter vid sidan av fotbollen. Det är klart vi märkte av det men det gjorde också att vi blev ännu tajtare och det kändes som att vi ville vinna ännu mer. Trots att alla sa att det var fusk och ett fuskbygge så var fotbollen den var en av de bästa jag har upplevt i klubbfotbollen.
Hur är det att bli kallad fuskare?
– Det är klart att det inte är kul och inget man definiera sig med. Ingenting som vi hade någonting att göra något med utan det var folk ovanför oss som hade skött saker och ting dåligt.
– Plockar man det bara ur sitt sammanhang och tittar på hur vi spelade och hur Tony Gustavsson fick oss att fungera som lag så var det helt magiskt. Det var som att vi var ett landslag, så det är det man tar med sig. Inte de mörka sidorna.
Vad kommer du sakna mest med att inte vara fotbollsspelaren Lisa Dahlkvist nu då?
– Det är de här ögonblicken när man spelar fotboll på hög nivå. Jag tänkte på när det här året som jag har varit med om det och då skulle jag säga att det var mot Rosengård. Sista tjugo mot Rosengård fick jag flytta upp på mitten. Vi kvitterade och gjorde två mål på de tjugo minuterna. Det är såna ögonblick jag kommer sakna. När man spelar med ett lag och har kvalitet på hög nivå och får vara med och ändra matchbild. Det är något jag kommer sakna. Det är väl också en av anledningarna till att jag slutar. Det känns långtifrån. Det händer så pass sällan.
Vad kommer du inte sakna?
– Minst kommer jag sakna att man ska åka ner på träning varje dag och ha möten. Det är jag trött på. Att man hela tiden måste ha ett schema att följa varje dag.
Men nu väntar ett nytt liv som polis. Hur blir det?
– Det ska faktiskt bli kul och det känns bra att man är så pass gammal också. Jag kommer nog inte hinna ledsna på ett vanligt jobb. Så det blir som att man är typ 20 igen och ska in i något nytt liksom. Ny karriär och fortsätta utvecklas på ett helt annat sätt, så det kommer bli skitkul.
– Sen kommer jag nog inte släppa fotbollen helt. Något med fotbollen kommer jag nog fortfarande ha att göra med. Sen vad och hur vet jag inte, men fotbollen kommer finnas kvar.