Har du inte fyllt i donationskortet? Gör det!
Publicerad 2015-10-06
Åsa Passanisi: ”Tack vare den okända kvinnans beslut att donera fick min vän leva i två år till”
Hösten 1990 fick min bästa vän veta att hon hade cancer och att hon behövde en ny lever.
Vi hade knappt fyllt 18. Vi satt hemma hos henne, drack te och lyssnade på Michael Jackson.
Men allt var förändrat. Förstört.
För Hanna höll på att dö. Och det fanns inget vi kunde göra.
Hon hade fått en sändare som skulle pipa om en passande lever dök upp.
Vi skojade om sändaren. Om hur ful den var.
Sen sa vi att "om..."
För det var just det.
OM en lever dök upp.
Inte när.
Hanna blev sjukare. Sändaren pep inte.
Mina föräldrar skickade mig utomlands den julen, mot min vilja. Jag skulle inte behöva se min bästis tyna bort, bestämde de.
Jag minns hur jag tänkte. Hur hjärnan gick i spinn. Hur förtvivlan slet.
Måste hitta en lösning, måste rädda henne.
Jag ringde Hannas mamma flera gånger. Varje gång svarade hon: Nej, sändaren har inte pipit än. Men Hanna är vid gott mod.
Julafton övergick i juldag och annan dag. Jag befann mig på andra sidan jorden men det enda jag kunde tänka på var Hannas sändare. Varför pep den inte? Varför skulle min bästa vän behöva dö?
Svaret var naturligtvis enkelt: En person med samma blodgrupp som bestämt sig för att donera måste dö för att Hanna skulle få leva.
Jag önskade givetvis aldrig livet ur någon annan – men det måste ha funnits flera människor med samma blodgrupp som förolyckades under hösten och vintern 1990. Människor som aldrig tänkt på att ställning för eller emot donation.
Människor som hade kunnat rädda hennes liv.
Dagen innan nyårsafton ringde telefonen. Det var Hannas mamma. Den här gången sa hon inte att Hanna var vid gott mod. Den här gången sa hon:
– Nu har sändaren pipit. En lever från en kvinna i Skåne har flugits till Uppsala. Läkarna förbereder Hanna för operation.
År 1991 kunde inte ha börjat på ett mer fantastiskt sätt.
Tack vare den okända kvinnans beslut att donera fick min älskade, bästa vän leva i två år till innan cancern tog hennes liv.
Hon hann fylla 20. Hon hann bli kär, åka utomlands och hon hann komma på min studentmottagning.
Det är jag evigt tacksam för.
Till alla er som ännu inte fyllt i donationskortet – snälla, gör det!
Ingen av oss vet vilken roll vi kommer att spela – vi vet inte om vi blir donatorer eller mottagare.
Och då kan det vara försent.