ÅSIKT

Vi bokmalar gör inte läsdebatten någon tjänst

Anna Andersson om larmet om ungas minskade läsning

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Statens medieråd för några veckor sen publicerade sin årliga rapport om ungas medievanor var det många vuxna som hajade till. Det visade sig att ungas läsande sjunker, snabbt: 2012 läste 23 procent av 17–18-åringarna dagligen på fritiden, förra året var den siffran 11 procent.

Larmet gick förstås på kultursidorna, pannor lades i djupa veck och på sociala medier var det många som nästan verkade ta utvecklingen personligt. Böcker som är så härliga och viktiga! Som har gett mig så mycket! Och så kom titlarna som hade förgyllt den egna barndomen – Anne på Grönkulla, Sagan om ringen, Platons dialoger …

Jag vet, för jag är själv en av dem som känner snudd på förtvivlan över att unga läser så lite böcker. De går ju miste om så mycket! Men egentligen tror jag inte på att såna som jag ska debattera den här frågan. När det handlar om läsning så har läsande människor har helt enkelt svårt att förstå och nå fram till icke-läsande.

Man kan jämföra med träning. Det är också något som alla borde ägna sig åt. Men lika mycket som jag gillar att läsa, lika lite gillar jag att röra på mig. Det är så … själs­dödande tråkigt. Bland det värsta som finns är när människor som alltid gillat att träna – som blev valda först på gympan, fyllde hylla efter hylla med diplom och pokaler, var på SM-läger och ”mår så himla bra av ett gympass” – talar om för mig hur härligt det är att röra på sig. Den enda lust de fyller mig med är den att sätta eld på de träningskläder jag trots allt äger.

De enda jag lyssnar på i frågan är sådana som förstår att jag är en icke-tränande person. Författaren Linna Johansson hade en gång en tränings­skola på nätet, med just det tilltalet (den tycks tyvärr vara bortplockad). När Martina Haag kommer med löptips, så uppmanar hon att inte springa snabbare än att man kan sms:a samtidigt. Bra, tack.

Så vad gör vi då åt läsningen? Jag vet inte. Men jag vet att det finns de som är proffs på att nå fram till icke-läsare – lärare, skolbibliotekarier och andra som jobbar med läsfrämjande. Vi läsare som inte är proffs ska nog bara sluta komma med julklappsbok efter julklappsbok till den icke-läsande ungen. Risken finns att det slutar med ett bokbål.

avAnna Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM