Fyra nyanser av grått

Med Morris Minor mot bohushällarna

Lilla GråSten rullar ut på vägarna efter 30 år av ensamhet och slummer. Storögt förstås, världen

ser ju inte ut nu som då. Men havet och den mjukt formade graniten är för evigt. Så vi söker oss dit. På en försiktig jungfrutur efter en hetsig renovering.

Bilar är rum i rum. Förflyttningen mellan de yttre rummen kan ibland tangera det obegripliga. Som nu, när vi befinner oss på Landvetters flygplats, en vanlig torsdagsmorgon i juni 2011 och efter lite spring hittar vår vän GråSten i djupet av ett enormt parkeringstempel i betong och industriglas. Verktygsbodens Lars Edwardsson har ställt den där. Nycklarna under mattan. Packningen får ledigt plats tack vare tvåvåningshyllan i bagageutrymmet.

Det har gått 45 dagar sedan jag såg den märkvärdiga lilla Morrisen senast, då i ett betydligt mindre, mörkare rum, med dragiga plåtväggar och grusgolv, utanför Ulricehamn. Till det yttre har inte mycket hänt, om ens något. Det är samma trådiga sömmar. Samma grådaskiga kanter. En del bubbel i hörnen, bucklor och rost. Men det finns något annat. Något nytt och oväntat som sipprar fram mellan karosspringorna.

Det är liv.

Jag som inte varit fysiskt inblandad i projektet fylls av dåligt samvete blandat med en känsla av lättnad. Som när ens 70-åriga föräldrar tagit hand om mat, stryktvätt och snickeri under tiden man själv slagit dank på jobbet. Varsågod, här var det serverat. Carl är djupare involverad efter planering och tre intensiva mekardagar i Borgstena. Nyckelgreppen sitter i hans fingrar och den försynta tusenkubikaren kurrar igång utan tvivel i anslaget.

”Jäkla Fredrik” mumlar han och syftar på ett nätt och jämnt synligt fält på takplåten där en tvättsvamp lagts an aningen för ambitiöst av redaktionens putsmästare. Det kommer krävas mil av regn och grusväg innan den skadan är reparerad.

Det är till havet vi vill

Ljusväggarna skapar en scen på gränsen mellan inne och ute. Effekten är slående. GråSten drar liksom in andan och spatserar revanschsugen ut på catwalken med en knyck på nacken. Här gäller shabby-chic haute couture framför en jämnblank publik av masskonfektion. Det är kontraster som den som får gamla bilar att spraka. Inte raka rader av jämngamla kusiner på ett blåsigt flygfält. Vi gör några extra vändor i det drömlika parkeringshuset, för känslans skull, men sedan är det dags att utforska nya rum. Det får bli en kombinerad utprovnings- och Sverigeresa och det är till havet vi vill. Till de gråmjuka Morris Minor-formade bohushällarna, var annars.

GråSten kom till oss av en slump. Dess sunda benstomme och ärrade yta blåste liv i en sedan länge idisslad idé: att genomföra ett äkta snabbjobb. Vi skriver gärna om utdragna bragder i svenska garage, men snabba ryck kan också väcka inspiration. Hetsjobb passar dessutom tidspressade, rastlösa redaktörer särskilt bra. När våra vänner på Verktygsboden i Borås och vår flyhänte husmekaniker Julle anslöt, återstod egentligen bara två saker: Organisation och noll finish-anspråk. Verkligen noll. Att låta det yttre vara orört, ja förutom de där extra Fredrik-dragen med tvättsvampen, var själva förutsättningen för att lyckas. En hållning som i dag knappast kan tas för radikal.

De senaste 20 åren har fordonshobbyn – tack och lov – utvecklats och mognat i fråga om skick och puts. När diskussionen i dag kommer in på originalskick och patina – uttalat med ett långt a i början – är gränser och tolkningar flytande och helt befriade från fördömande drag. Tvärtom kan ett fint, orört skick åtnjuta en särskild beundran.

På vilken sida av gränsen GråSten befinner låter vi vara osagt, men valet av metodik har haft det goda med sig att vi sluppit en hel del tunga utgifter. Att ta GråSten från skjulsovare till nybesiktigad äventyrsmaskin var ingen dyr historia. Men nästa kliv – och nästa – skulle i bästa fall ge oss en bil värd hälften av det vi skyfflat in, med en överhängande risk att själen gått förlorad någonstans längs vägen. Så kalla den rishög den som vill, vi tar inte illa upp.

Välbyggd kvalitetsvagn

När vi efter en timme parkerar vid Säves flygplats norr om Göteborg kliver vi ur med en känsla av upprymdhet. Morris Minor är en kvalitetsvagn. Något annat går inte att säga och med shabby-chicet som klangbotten blir det än mer uppenbart. Framtoningen är okonstlad, bilen är välbyggd på det njutbara, lågmälda sätt som bara de eviga folkbilarna kan vara. Fiat 500, VW Typ 1, T-Ford, Citroën 2CV, Renault 4 och några till har den här speciella känslan av att snäva ramar och skickliga konstruktörer fött små mirakel. Mitt i alla snålkalkyler finns i Morris Minor också ett romantiskt, lite sirligt drag.

Det handlar kanske främst om klassiskt brittiska proportioner och ett par framskärmar som inte nöjer sig förrän linjen är fulländad en bit in i dörrspeglarna. Inte för att ordet herrklubb låter sig appliceras, men här finns en kännbar tyngd av tradition och stil, bara i lite mindre skala. Instrumentpanelen med sina symmetriska pressveck skulle kunna vara frisen på en värmande eldstad i ett bekvämt vardagsrum, med det lojt tickande prestigeverket noggrant centrerat. Den lilla soffgruppen i oxblodsfärgat läder (men förarstolen är i tjock galon) och en tunn ratt med banjosträngar berättar om att det snarare är stopptobak och två sorters pipor att vänta i de dubbla handskfacken än designade solglasögon och sporthandskar.

Svensk kalla-kriget-paranoia

Vi kan inte motstå impulsen att köra ner i berget. Precis som Gustav VI Adolf gjorde 1955, när ett av landets allra hemligaste rum invigdes. I dag är det museum Aeroseum. Inte glasklart skyltat precis, men 30 000 kvadratmeter kalla kriget-skräck, ett atombombssäkrat garage för rader av stridsklara J29:or, missar man inte av naturen. Hans Majestäts svarta Cadillac 1939 stannade vid invigningen någonstans mitt i håligheterna. Vi kommer bara några meter in. En betongridå, fullkomligt obegriplig till storlek och mekanik, hindrar oss för vidare Morrisresa ner i denna labyrint av hangarer, skyddsrum, verkstäder och kontrollrum. Istället går vi till fots på ett sluttande plan ner till 30 meters nivå, en vandring som kantas av svenska flygmäns stoltaste pokaler: Tunnan, Draken, Lansen, Viggen … och längst ner, intill nästa, sannolikt radiaksäkrade megaport, står kronan av svenska högteknologiska topphemligheter. Om Stig Bergling fått med sig detaljritningar till den här i sin portfölj hade världen varit en annan idag ... en femhjulig Saab 99 Combi Coupé! Som teknikromantiker och Saabnarkoman ryser jag hela vägen ner till denna fuktmättade botten. Men hur mycket ingenjörskonst baserat på snuskigt tilltagna budgetar än förmår fascinera (föreställ dig kvadratmeterpriset) dröjer sig en känsla kvar om en urspårad svensk självbild med tydliga drag av paranoia. Aromen i vår egen jämngamla rullande ruin framstår plötsligt lite mindre unken när vi fortsätter nordväst, mot saltare, friskare luft.

Allt är nymålat i Marstrand

Vägen till Marstrand är förtrollande. En fulländad syntes av vägbyggnadskonst och kargvackert skärgårdsland. Vi har lagt ett flackt, intetsägande havsbottenlandskap bakom oss, med näringsfattiga byggnader och oklara byformationer. I Marstrand ljusnar bilden. Det var här livet levdes, mitt i näringen, med havet som kontaktyta, hot och utblick, en tät bygemenskap med andra sorters impulser och stadsfolk som återkommande sommargäster.

Färgaffären i Marstrand har bara en hylla. Varenda grindstolpe, fasad och uthus är vitmålat, allra senast i förrgår. När det kommer till motorbåtar är den sociala kontrollen skoningslös. Varenda kapell är nybytt, marinblått, och det värker i ögonbottnarna.

Vid det här laget har GråSten satt sig i våra gubbkroppar. Körställningen: Hård. Bakåtlutad. Darret i ratten och sättet den är monterad på, lite snett vinklad åt vänster – allt är välbekanta stimulin, att anpassa sig till. Det är gott om plats för huvud och bål, men fötterna får ibland prövande söka efter rätt pedal.

Allt från bromsband och inåt är fabriksnytt, ändå är just bromsarna det som inger minst förtroende. De rister och kräver omtag och har man otur hamnar retardationen i ett minfält av gupp. Krevaderna går rakt in i bakvagnen. De slutkörda stötdämparna av gångjärnsmodell är chanslösa, bladfjädrar bak och blygsamt axelavstånd gör resten … tänk om Alec Issigonis fått sin vilja igenom, med boxermotor och framhjulsdrift! Det som ändå fick vara kvar var en behaglig kuggstångsstyrning med 2,5 rattvarv mellan fulla slag. Den gör hela bilen.

Man blir inte arg på en Morris Minor

Lysekil är mer på riktigt. Här är konservindustrier och snickarglädje, tråkradhus och pampiga saker i en levande blandning. Marstrands inåtvända fästning motsvaras här av en ståtlig kyrka fast förankrad i högsta granitläge.

GråSten dras till havet och till slut hamnar vi bland de vackraste bohushällar som går att föreställa sig, insvepta i skugglöst midsommarljus.

När vi efter en stund ska lämna området blockerar plötsligt en låst vägbom. Med dess nya vinkling blir vi varse skylten med ordet naturreservat. Oops. Inga synliga biotoper har mosats under våra 452-kronors Camac 145-14-däck. Desto mer prekär blir frågan om hur utträdet ur detta helgade rum ska gå till.

Men ingen kan bli riktigt arg på en Morris Minor, så vi zick-zackar ut via cykelvägar. Vi hittar en annan bom – som går att öppna – och möts av ett par tveksamma, men ändå leenden på håll.

Regnet kommer lagom till parkeringen utanför spahotellet Vann, alltså vatten på bohusländska. Ett före detta fackförbundsnäste med Lisebergsk färgsättning har fått ny gestalt tack vare 65 miljoner kronor och Sveriges trendigaste arkitekt, Gert Wingårdh. 17 000 kvadratmeters byggnadskropp, ringlande runt ett berg har vänts ut och in. Nu är det 400 nyuppsatta kvadratmeter panoramafönster mot fjorden Gullmarn som gäller. Spabassängens vattenyta delar av ett 1000 kvadratmeter stort svart rum på mitten och i väggarna finns hålrum med ljussatta minibad med olika teman. Effektfullt.

Nästa dag har reseeffekterna fått sig en vattenbehandling i bagaget och den röda filtmattan bakom passagerarstolen har antagit en mörkare, fuktigare ton. Lyckligtvis har vätan inte trängt så djupt in i min väska att broschyrerna till Tatraplan har tagit skada. Att BMC-pärmarna under själva stolen fått en heltäckande mattdoft bidrar däremot till den brittiska stämningen.

I Brastad tjusar Stångenäsvallen, en ödelagd idrottplats där ogräset till och med hittat lite näring i den röda kolstybben. Planen skulle mycket väl lämpa sig som naturreservat, upp med bommar bara! Läktaren står och vacklar. Ett hejaramsa och den skulle slå omkull.

Här någonstans tar Sverigeresan slut, samtidigt som utprovningsfasen fördjupas i östlig riktning. Trollhättan, Karlsborg, Norrköping …

Kanske är det därför farten drivs upp? Av 948-kubikarens naturliga utandningpunkter; 52, 74, 83 och 94 kilometer i timmen, väljer vi den högsta. Nog dumt. Rent av ansvarslöst. Att utmana de inkörda molekylstrukturerna på det sättet. Mmm. En antydan till host som föregående dag visat sig en gång per kilometer ökar gradvis till att bli host, ryck och slammer var 100:e meter. I Stora Levene stannar vi för att tanka på saken på ett riktigt snyggt konditori från 1954. Köttbullemackor har en helande effekt. Stora Levene? Visst sålde jag väl min Saab 95 1962 hit för nio år sedan?

Ett par mobilsamtal senare har vi fått spår på Janne Karlsson som kommer med stora virkestrucken, han har dragit ut lite på matrasten på sågen. Jo, Saaben har han kvar, rostlagad men inte ihopskruvad. Vi åker och tittar på den där den står i ett västgötsk variant av ett beduintält. Kanske är det det frodiga gräset. Men en liten antydan till

fuktiga ögon blir det, åtminstone hos somliga.

Återstår ryckningarna. Förgasaren spjälkas under överseende av Janne och hans bror Sven-Inge. Vi funktionskollar bränslepumpen. Knackar både här och där. När missmodet närmar sig depression trycker jag mest på skoj resolut in tändspolens kabel. Häpp! Vi kan fortsätta resan, hackfritt i 94 km/tim.

Vi låter oss imponeras

Sex timmar senare är Fredriks övergrepp med tvättsvampen läkt. Morrisen hamnar i ett nytt rum, redaktionsgaraget.

Dessvärre kan några nya bagateller räknas in. Som att stötdämparna bak fullt ut anammat epatraktorns rörelsemönster och att den motorolja som ständigt måste tillföras helst av allt vill ge sig av i form av rök i avgasröret eller svett lite varstans kring motorblocket. Bytt färg har den också gjort. Till kakao under ventilkåpan. Topplockspackningen?

Men för att vara en kärra väckt ur hypersömn, bryskt teleporterad till verkligheten är det bara att låta sig storligen imponeras.

Välkommen tillbaka GråSten.

TEXT OCH FOTO: CLAES JOHANSSON