Etanol-Jesus, vart tog du vägen?

Robert Collin

Så lurade han Sverige innan han försvann

Det var väldigt ensamt i början. Ja, det var ensamt väldigt länge. Alla runt omkring ansåg att etanol som bilbränsle var guds gåva till mänskligheten.

Jag försökte visa på svagheterna. Men det var en religion jag gav mig på, och religioner är svåra att diskutera med fakta.

Enligt Centerpartiets ordförande Maud Olofsson skulle det inte dröja länge förrän Europa och världen skulle ansluta sig till etanol-dyrkarna.

För det hade hennes barndomsvän, bilförsäljaren Per Carstedt lurat i henne, och den tesen drev hon envist i många år i riksdagen, och senare i regeringen som näringsminister.

Per Carstedt är en skicklig talare, ja, i klass med de bästa amerikanska frikyrkopredikanterna. Det är lätt att ryckas med.

Carstedt importerade etanolkonverterade Ford Taurus från USA i mitten av 1980-talet. Bilarna fick snabbt Svenska Naturskyddsföreningens omdöme ”Bra miljöval”.

Men dekalerna åkte av efter biltidningen Teknikens Världs tester som visade en osedvanlig bränsletörst, etanol eller inte. Men Per Carstedt predikade vidare och snart tog han hem etanolkonverterade Ford Focus, som inte var fullt lika törstiga.

Saab, krisdrabbat redan då, såg sin chans och budgetkonverterade alla sina bensinmotorer till det nya gudomliga bränslet E85.

Miljöpartiet drev igenom den så kallade pumplagen som tvingade bensinstationerna i Sverige att gräva ner en ny tank enbart för E85, en så hög kostnad att många mackar i glesbygden inte hade råd och tvingades slå igen.

Lurade på en etanol-fabrik

Per Carstedt med sin Fordhandel i Örnsköldsvik predikade vidare, blev etanol-jesus i folkmun, och lurade kommunerna längs Norrlandskusten att satsa hundratals (skatte-)miljoner på att bygga en etanol-fabrik. Den skulle producera etanol ur skogsavfall, som det som inte blir pappersmassa eller sågtimmer kallas. Kvistar, toppar, stubbar och rötter.

Det var inte många som pratade om att skogsavfallet redan var en hett eftertraktad råvara, inte minst för att framställa flis, för eldning i värmekraftverk och villapannor, med betydligt bättre energieffektivitet än att först bränna råvaran till alkohol.

Fortfarande väldigt ensam hävdade jag i debatter med Per Carstedt att hans ”andra generationens etanol” fortfarande bara var en laboratorieprodukt långt ifrån storskalig produktion.

Det där diskuterade vi för snart tio år sedan, och Carstedts process har fortfarande inte lämnat lab-miljön.

I Norrland framställs ett par liter i sänder, i Lantmännens etanolfabrik i Norrköping bränns lite mer, men fortfarande är produktionen långt ifrån lönsam.

Nu vände Per Carstedt blickarna mot Afrika. Där skulle Norrlandskommunerna satsa nya skattemiljarder på att köpa upp åkermark och odla sockerrör.

Fortfarande väldigt ensam kritiserade jag hans planer.

Anhängarna (de andra i debatten) hävdade att satsningen skulle ge jobb åt de fattiga afrikanerna; pengar,sysselsättning, skolor, framgång, välstånd. Samtidigt som vi skulle rädda miljön med våra etanolbilar.

Bilägarna blev försökskaniner

Bluff, hävdade jag. Och var det där med jobben inte lite väl naivt? Samtidigt, och lika ensam som vanligt, hävdade jag att etanol-bilarna utvecklats på tok för fort och att köparna, bilägarna, var försökskaniner och riskerade att få betala dyrt för politikernas religiösa övertro.

Carstedts sockerodling har inte kommit i gång, men nu har en annan skojarpredikant dykt upp, en schweizare med företaget Addax. I december i fjol beslutade statliga Swedfund att man skulle satsa 100 miljoner euro i ett av företagets etanolprojekt i Sierra Leone. Swedfund använde Sida-pengar för att gå in i det gudabenådade projektet.

Lantmännen (ni minns väl Lantmännen, med i Per Carstedts sekt och med egen etanolfabrik i Norrköping) skrev förtjust om satsningen som skulle ge välstånd åt de fattiga, hungriga afrikanerna.

Och Gröna bilister förnekar sig inte, talesmannen Mattias Goldman försvarar både Carstedts och Addax Afrika-projekt. Som vanligt.

Nu har Carstedts kyrka rasat ihop. Etanol-jesus själv är på rymmen, ingen har fått kontakt med honom på flera månader. De som lurades att köpa etanolbilar tankar bensin, det har de nästan alltid gjort, men nu tankar de bensin även om det kostar mer, för motorerna slaggar igen om bränslet heter E85. Med trista bärgningar till verkstaden som följd.

Nu har till och med Miljöpartiet övergivit etanolen. ”Etanolproduktionen höjer priset på mat i de fattiga länderna”. Sent ska syndaren vakna.

Och i Sierra Leone klagar befolkningen på att de lurats att hyra ut sin mark till den stora europeiska etanoltillverkaren för en spottstyver. Skolorna, vattenbrunnarna och jobben har de inte sett röken av.