Semesterbilisterna är en sommarplåga
Uppdaterad 2013-10-17 | Publicerad 2013-08-30
Backspegel, blinkersspak, avstånd och omkörningar.
Alla är de okända begrepp för semesterbilisten.
Semesterbilisten bor på Södermalm i Stockholm. Körkortet kan vara tio eller tjugo år gammalt, men används större delen av året enbart som legitimationshandling på vårdcentralen eller Systemet.
För semesterbilisten hatar bilar. Han har månadskort på SL och åker tunnelbana och buss. Eller tvärbanan, om han hamnat strax utanför tullarna och bor i Hammarby Sjöstad.
Semesterbilisten vill ha högre trängselavgifter, och så fort som möjligt biltull även på Essingeleden. Han skriver på listor för att stoppa Förbifart Stockholm och han kräver förbud mot dubbdäck. Och sänkta hastigheter, både för säkerheten och miljön och färre p-platser på gatorna i kvarteret. Och stopp för fler motorvägar.
Semesterbilisten har ett relativt fritt jobb med flextid, han titulerar sig ofta journalist, lobbyist, reklamare eller konsult. Han kan också vara lärare. Han har fru, och barn på dagis och friskola.
Men så blir det semester. Sommarlov.
Och då känns stan plötsligt för trång (fast det är just nu det är som mest plats, när alla andra också är på semester).
Mormor på Österlen, farfar vid Höga Kusten. Jobbarkompisen med rötter och stor gård nära Åre. Alla ska besökas. Och nu funkar inte SL-kortet. Den elva månader om året så hatade bilen är plötsligt det självklara alternativet.
Elva månaders argument för att även glesbygdsbor borde hålla sig till kollektivtrafiken, och vara nöjda med två turer med postbussen varje vardag, gäller inte när södermalmaren själv ska ut på landet.
Så det blir hyrbil. En stor kombi där allt går in. Och som är säker om det skulle hända något.
Och det är nu vi råkas. Vi som alltid är ute och kör. För att vi måste. Och tycker om det. Och de som egentligen vill att biltrafiken ska förbjudas.
Och precis som på tunnelbanan i morgon- och eftermiddagsrusningen, har semesterbilisten sin hålögda blick riktad rakt fram. Inga sidoblickar och definitivt inga blickar bakåt.
Mig ser han aldrig. Att jag vill köra lite fortare, och göra omkörningen lite tidigare tycks han för det mesta helt okunnig om.
Fast ibland, ibland, undrar jag. Det kan vara när vi närmar oss 400-metersskylten på vajervägen, och jag hade planerat att köra om både semesterbilisten och ett par bilar till. Då glider han ut mot vänster och blockerar båda filerna. Då tycker semesterbilisten att det är färdigomkört.
När det sen blir tvåfiligt igen glider han ut i vänsterfilen i en hastighet en bra bit under fartgränsen och tror att han ändå ska kunna köra om bilarna framför innan vägen smalnar av igen. Det går inte.
Han gör om försöket ett par gånger till med samma usla resultat. Det är då jag lockas att köra om honom på höger sida.
På gamla klassiska landsvägar slickar semesterbilisten alltid mittlinjen. Hålla ut åt höger och underlätta för mig som ligger där bakom att köra om? Icke! Först för att han inte ens sett mig (backspegel, vad är det?), sen för att han faktiskt har sett mig.
Precis som alla andra har semesterbilisten svårt att hitta blinkerspaken. Men eftersom jag aldrig förstår vad semesterbilisten har för planer, jag begriper ju inte hur han tänker där han sitter med sin halvdöda blick rakt fram på förarplatsen, så blir han ännu farligare för sig själv och för omgivningen.
Exempel: Det luktar bajs från semesterbilistens ettåring och p-fickan som jag sett 300 meter tidigare dyker för semesterbilisten upp ur tomma intet. Tvärnit.
Eller: Bajset är avtorkat, blöjan slängd (det fick bli i diket för det fanns ingen soptunna, fast hemma på gatan är det noga med bajspåse till hunden) och semesterbilisten ska vidare. Farmor väntar med fikat och sen ska han och åttaåringen ut med farfar och fiska. Själv har jag en rejäl lucka till bilen framför, och den luckan tycker semesterbilisten är perfekt. Rätt ut på vägen och att det inte blir en krock beror på att det nu är jag som ställer mig på bromsen. Den där luckan var lagom stor för lagom tät trafik i nittio, inte för att tränga sig in i från stillastående. Men det vet inte semesterbilisten. På tunnelbanan är ingen lucka för liten.
Hålla avstånd är inget som ger poäng på tunnelbaneperrongen och inget som semesterbilisten tar till sig ute på vägarna heller. Det är en eller ett par billängders avstånd till bilen framför, vilket gör det extremt svårt för mig att köra om. Antingen måste jag köra om hela kön på en gång, eller försöka tränga mig in mellan bilarna, i det obefintliga mellanrummet. Eller vänta.
Men har ni märkt en sak? Semestern är slut nu. Det är elva månader tills vi möts på vägarna igen, semesterbilisten och jag.
