ÅSIKT

Tack Bale, du gör folkmordet synligt

Debattören: En dröm går i uppfyllelse när vårt trauma blir Hollywoodfilm

Ända sedan min barndom har jag drömt om att vår historia, vårt trauma, historien om förföljelsen av oss skulle bli en stor Hollywoodfilm. Nu är den här, skriver Nuri Kino.
Ända sedan min barndom har jag drömt om att vår historia, vårt trauma, historien om förföljelsen av oss skulle bli en stor Hollywoodfilm. Nu är den här, skriver Nuri Kino.Foto: JOSE HARO/Noble Entertainment
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. 2010 erkände riksdagen folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och greker under första världskriget. Socialdemokraterna lovade i det senaste valet att, om de fick bilda regering skulle också erkänna folkmordet.

Men på S-kongressen i år var det nya bud. De hade ju redan fått makten.

Nu pågår det folkmord igen, på samma folkslag, det däremot valde både riksdagen och regeringen att inte erkänna.

Sommaren 2005 reste dokumentärfilmaren Håkan Berthas och jag till Turabdin i sydöstra Turkiet. Vi filmade en tv-serie om fotbollslaget Assyriska, ett av avsnitten skulle handla om folkmordet på kristna i det Osmanska riket under första världskriget.

Vi befann oss i Midyat där jag är född när någon viskade att en kurdisk familj hade ockuperat en assyr/syrians hus och vinodlingar i byn Aynward som också visade sig ha en speciell historia från folkmordet.

När vi kom fram blev stämningen snabbt hätsk, gevär riktades mot oss och mannen som påstod att hans hus hade ockuperats. En äldre kvinna sprang fram och skrek ”vi borde ha tagit slut på er när vi kunde, det här är vår by nu”. Andra kurder reagerade starkt och försvarade oss.

När det lugnat ned sig gick Håkan och jag till byns syrisk-ortodox kyrka, prästen visade oss en grav, en hjältes grav. Byn Aynward ligger på en kulle, många assyrier/syrianer flydde dit under massakern i Midyat.

Hjälten hade lämnat sin familj, trots vetskapen om att den skulle kunna dödas, för att rädda så många andra som möjligt.

Han var utbildad ingenjör, fick reda på att man i Aynward fått slut patroner och därför inte kunde skjuta tillbaka mot de muslimska styrkor som sakta började närma sig kullen. I byn bad han alla kvinnor att samla allt av järn, han hjälpte sedan männen att organisera en liten verkstad så att de kunde smälta järnet och göra patroner av det.

Väl hemma i Sverige fick jag en smärre chock, mannen som man refererade till som ”hjälten” visade sig vara min farmors far Sha’e Gundoro-Kino. Jag ägnade sedan ett helt år att forska i hans historia.

Jag hade några år innan producerat en film om folkmordet och hade mycket material att tillgå, bland annat ett femtiotal intervjuer med överlevare.

Ända sedan min barndom har jag drömt om att vår historia, vårt trauma, historien om förföljelsen av oss skulle bli en stor Hollywoodfilm. Nu är den här.

I onsdags pratade jag med Eric Esrailian, producenten för ”The Promise”. Han är läkare, varför gav han sig in i filmindustrin? ”Det är inte film jag gör, det är en mission som jag fick av min mentor Kirk Kerkorian. När han först pratade med mig om det superhemliga filmprojektet kände jag mig framförallt hedrad men också nervös. Jag hade ju aldrig gjort film tidigare och absolut inte ett verk om ett nedtystat folkmord.”

Medan Esrailian passionerat pratade om produktionen av filmen, att många hör av sig och säger att The Promise har förändrat deras liv, att de först nu förstår vad deras mor-och farföräldrar gick igenom, slog det mig att han har ett armeniskt klingande efternamn. Jag har fastrar som är gifta med armenier. Jag avbröt honom och frågade om han har en personlig relation till folkmordet. Bam.

Hans familjs öde rullas upp, på många sätt ganska lik min. Platser. Händelser. Massakrer. Min och hans släkt befann sig bara några mil från varandra när de blev slaktade. I The Promise finns en scen med en armenisk kör. Esrailians släktingar var med i den kören.

Filmen är helt finansierad av miljardären Kirk Kerkorian som främst är känd för att ha byggt världens största hotell i Las Vegas och för att ha ägt filmbolaget Metro-Goldwyn Mayer. Han gick bort 2015 och kunde därför inte vara med på premiären av hans hjärtebarn, filmen The Promise.

”Självklart är filmen en påminnelse om folkmordet 1915, men det är också ett verk som ska påminna oss om alla brott mot mänskligheten och vår plikt att stoppa dem”, sade Eric Esrailian.

Nu har han fått med sig många Hollywoodnamn, Christian Bale, Oscar Isaac, Ryan Gosling, Jennifer Lopez, Cher och George Clooney har i inlägg i sociala medier med titeln ”I Never Stay Silent” uttalat ”I vow to keep the promise”.

Jag svär att hålla löftet. Om pågående och historiska brott mot mänskligheten.


Nuri Kino, journalist, författare, grundare av organisationen ’A Demand For Action’.


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.