Politisk elit ger sig hen i språkstrid
Johanna Frändén om en aktuell fransk debatt
Det var en fransk ledare med vind i seglen som höll tal i Davos förra veckan, med sin actionfilm-inspirerade slogan ”France is back” som glädjebud. Emmanuel Macron inledde på engelska för att en halvtimme in gå över till franska – uppmärksamma lyssnare noterade att den första biten var betydligt mer liberalt orienterad, medan den franska innehöll spår av protektionism – för att riktigt betona de nya vindar som blåser i Elyséepalatset.
Hur väl Macrons anglofila ambitioner tas emot i övriga världen är de ett ständigt föremål för tjuvnyp i hemlandet. I Frankrike förs en ständig debatt om det franska språkets förestående död och Emmanuel Macron har hamnat i en tydlig skottlinje. Inte nog med att han, till skillnad från tidigare franska presidenter, är flytande på engelska. Han är också den förste presidenten sedan Mitterrand att undvara en ministerpost för spridandet av det franska språket.
I stället har Macron värvat den populära författaren Leila Slimani som ambassadör i språkfrågan. Och det finns en del diplomati att ta tag i.
Under hösten och vintern har debatten rasat om l’écriture inclusive, inkluderande skrift. Det innebär att man i skriftspråk skriver ut feminina ändelser på titlar, poster och yrkesgrupper som enligt fransk praxis alltid samlats under den maskulina ändelsen.
Ordet ”candidats” – kandidater – blir i inkluderande skrift ”candidat·e·s”, där det inskjutna ’e’ får representera den feminina formen ”candidates”.
Förslaget att de maskulina ändelserna inte längre ska vara språklig norm kommer från början från franska feministiska grupper och har sitt ursprung i idén att språket formar tanken och samhället.
I fransktalande Kanada har reformen redan genomförts och i höstas lanserades den för första gången i en rådgivande språkmanual inför skolåret i Frankrike. Och plötsligt hade landet fått sin alldeles egen hen-debatt.
– Det är en onaturlig politisering av språket, jämförbar med George Orwells berömda nyspråk, som tar skolbarn som ideologisk gisslan, dundrade högerledamoten Julien Aubert och krävde att tilltaget stoppas.
Den Franska akademien landade i slutsatsen att förslaget var ”livsfarligt”, medan jämställdhetsminister Marlène Schiappa och flera lärargrupperingar menar att användandet ska vara frivilligt.
Premiärminister Edouard Philippe skickade slutligen ut ett pm där han starkt avrådde övriga ministrar från att bruka inkluderande skrift i officiella dokument med motiveringen att formalism, juridik och läsförståelse måste respekteras.
Frågan om i vems intresse det franska språket ska försvaras är ständigt aktuell. Den våg av engelska låneord som letat sig in i franskan har myndigheterna mött med informationsfilmer och reklamklipp av närmast uppfostrande karaktär.
Huruvida den grammatiska regeln ”det feminina är underordnat det maskulina” i längden står sig mot jämställdhetstanken i inkluderande skrift återstår att se. Klart är att de frankofona puritanerna är redo för strid.
