Därför är internet så mördande tråkigt
Har Rasmus Gozzi och Fröken Snusk betalat för att trycka ner sin skit i halsen på mig?
Jag vill inte sätta mig på en hög (dala)häst, men Fröken Snusks omdebatterade monsterhit var inte en av mina mest spelade låtar förra året. Jag talar om landsplågan ”Rid mig som en dalahäst”, som kombinerar epadunk och kvinnohat och de senaste åren har toppat alla listor.
För några dagar sedan avslöjade Aftonbladet att låten, som under 2023 sades ha 204 miljoner strömmar hade plockats bort från Spotify. Företaget ville inte kommentera det enskilda fallet, men talade om att de ”vidtar åtgärder” om de ”upptäcker manipulerade streams”.
Fröken Snusk är en produkt som skapats av producenten/entreprenören Rasmus Gozzi. I SvD grävde Essy Klingberg vidare, och noterade att Gozzis bolags årsredovisning visar att man de senaste åren gjort stora investeringar ”för att bygga upp den organiska rankingen”.
Var Fröken Snusks framgångar helt enkelt köpta? Hade artisten genom att betala för lyssningar sett till att låten kommit högt upp på topplistor, för att sedan ta sig hela vägen till Melodifestivalen?
Avslöjandet ställer frågor om den miljö av algoritmer där vi tillbringar alltmer av vår tid. För det första verkar de stora plattformarna fortfarande ha ohyggligt svårt att upptäcka och hantera ren manipulation. Det kan möjligen låta som en liten sak om en hitmakare köper sin väg till topplistorna, men konsekvensen blir både att andra artister får mindre utrymme och att människor matas med en låt som de kanske inte gillar, men under den falska premissen att många andra gör det.
Jag tänker på den gångna valrörelsen, där SD-nära politiska entreprenörer fixade medieutrymme via köpt propaganda i sociala medier. Det går en rak linje mellan all medieuppmärksamhet ”Rid mig som en dalahäst” fått, och det faktum att rena lögner dominerade en mycket jämn valrörelse.
Jag har själv en stark känsla av att internet inte är lika roligt som för bara tio år sedan, att upplevelsen blir allt plattare och dominerad av köpta budskap. Utvecklingen på det som tidigare kallades Twitter och sedan saboterades av Elon Musk är bara ett av många exempel. Plattformen har alltid varit enkel att manipulera, men i dag är X en ren radikaliseringsmaskin. Och dessutom så oerhört tråkig.
Starka kapitalintressen har länge dominerat den sociala webben, men i takt med att de tar ett än starkare grepp plattar de också ut vår tillvaro och våra inre landskap. Författaren och internettänkaren Cory Doctorow har lanserat begreppet ”enshittification”, vilket är svårt att översätta men betyder ungefär automatisk försämring (eller varför inte ”skitifiering”).
Begreppet beskriver en process där techplattformar inledningsvis, när de vill locka sin publik, faktiskt erbjuder en bra produkt. Men när användarna väl finns där och har etablerat en vana som är svår att bryta, byter företagen fokus till vad annonsörerna behöver. Det ger en steg för steg sämre användarupplevelse. Ett exempel är Googles sökmotor, som allt mindre handlar om att ge användarna den mest relevanta informationen, och alltmer handlar om att kränga annonser.
Det finns ingen ”riktig” värld, internet är där vi lever och just nu är den en allt tommare plats. I det senaste avsnittet av podden The Ezra Klein show intervjuas den amerikanska kulturjournalisten Kyle Chayka. Han kommer snart ut med boken ”Filterworld”, som beskriver hur de digitala plattformar som nu helt kontrollerar distributionen av musik, film och debatt påverkar oss. Flödena utger sig för att vara utformade för var och en av oss, individuellt. Men i själva verket leder de till likriktning och en utarmning av kulturen.
Ju mer sofistikerade algoritmerna blir, desto mer matas vi med mer av samma, ännu en menlös Netflixserie, ännu en true crime-podd, ännu en epadunkhit. Den som kan köpa sig fram i plattformarnas algoritmer kommer att dominera våra flöden. Den som redan är stor blir ännu större. Det är ingen slump att unga tjejers Tiktokflöden inte domineras av kreativa kulturskapare utan av lätt förklädd sminkreklam.
Techjournalisten Tayler Lorenz beskriver i sin bok ”Extremely online” hur kreatörer från mammabloggare till artister har varit viktiga medskapare i det moderna internet. Men trots att den kom ut förra året känns boken redan gammal, för det blir allt svårare för originella röster att ta sig fram, skapa sig ett namn och en relation med sin publik. Algoritmerna styr allt hårdare, skitifieringen går allt snabbare. Spotify kändes länge som ett undantag, men nu matar även deras algoritm mig med mer av tråk.
Hur ska man tänka i den här världen, som medborgare, som kulturintresserad, som någon som letar alternativ till det här konsumtionshelvetet vi lever i? Jag är rädd för den mentala förslavning som det moderna internet leder till. Framför allt för passiviteten, Tiktokhjärnan. Kanske är det farligaste att det inte finns någon distans mellan oss och våra flöden, att vi tror på dem och slukas upp av dem så lätt. I mina ljusa stunder hoppas jag på en renässans för kritikern, den personliga rösten, den som har något egensinnigt och intressant att säga.
Jag vill inte att Rasmus Gozzi ska trycka ner sin skit i halsen på mig med köpta strömmar, på samma sätt som jag inte ville att propaganda om falukorvar och koranbränningar ska avgöra ett val. I det korta perspektivet verkar det som om Melodifestivalen borde sparka ut Fröken Snusk ur vårens tävling, i det lite längre måste vi på något sätt ta oss ut ur fängelset vi lever i. Inte bara för att det förstör demokratin, utan också för att det är så mördande tråkigt. Människan är större än så här.
