Militärens statskupp kapades av vanligt folk
I Portugal började allt när två oväntade låtar spelades i radio
Jag flyttade med mina föräldrar och min syster till Portugal 1974. Det var på den tiden då Portugal betraktades som Europas fattiga lillasyster och arbetskraften var billig.
Min far jobbade i konfektionsbranschen, chef för en fabrik med 200 sömmerskor som sydde kläder till de svenska klädkedjorna. De anställda, som kallade min far för herr direktör och min mor för madam, satt i fem rader med 40 sömmerskor i varje rad. Böjda över sina maskiner sydde de hela dagarna olika delar av klänningar som svenska kvinnor så småningom skulle bära. Ett drygt årtionde senare, när Portugal hade gått med i EU och lönerna steg, flyttade konfektionsindustrin successivt sin produktion österut. Min far var i den bemärkelsen del av en industri som bedrev en global jakt på billig arbetskraft.
Vi kom till Portugal mitt under den portugisiska revolutionen. Det var en tid av kollektivt missnöje i landet över diktaturens censur och avlyssning och en stagnerad ekonomi, och en önskan att äntligen slippa regimens kostsamma kamp för att behålla sina afrikanska kolonier.
En önskan om något annat, något bättre än det som var.
Det är något nästan fiktivt över den portugisiska revolutionen som skiljer sig på så många sätt från andra revolutioner i världshistorien. Det var en militärkupp som togs över av folket och blev en revolution. En stillsam statskupp, trots att stridsvagnar och hundratals soldater intog huvudstaden. En revolution utan blodspillan.
Dessutom en revolution vars startskott var musik. Musiken är förstås en liten detalj i det större skeendet, men den säger något signifikativt om stämningen, både under själva maktövertagandet och under dagarna och veckorna som följde.
Strax före elva på kvällen den 24 april 1974 spelades i radio låten ”E depois do adeus” (Och efter avskedet). Den hade några veckor tidigare tävlat i schlagerfestivalen i Brighton och kommit sist. Att den spelades kom kanske inte som en överraskning för dem som var vakna och lyssnade, men när ”Grândola, Vila Morena” spelades strax efter midnatt var det nog en och annan som höjde på ögonbrynen.
Det var en av portugisiska folket högt älskad sång av protestsångaren Zeca Afonso. Den hade censurerats av landets auktoritära regim för sin uppmaning till solidaritet och, i deras tycke, kommunistiska anslag. Dessa två låtar hade valts av en grupp militärer som startsignal för den statskupp som skulle sätta stopp för Portugals nästan femtioåriga auktoritära regim.
När den unge kaptenen Salgueiro Maia, som hade utsetts att leda manövern mot Lissabon, hörde låten samlade han sina män och höll ett numera (åtminstone i Portugal) berömt tal: ”Mina herrar”, sa han, ”det finns olika typer av stater: socialistiska stater, kapitalistiska stater, och den stat som vi lever under nu. I natt ska vi se till att denna stat får ett slut. Ni som vill, gå ut och ställ upp. Ni som inte vill ska inte känna er tvingade utan stannar här.”
Samtliga soldater anslöt sig och strax efter klockan sex på morgonen körde stridsvagnar och militärfordon genom Lissabon mot torget Terreiro do Paço, regimens maktcentrum.
Det var en folklig eufori över något som jag inte förstod, men glädjen var omisskännlig
Kuppen var över på några timmar. När soldaterna och stridsvagnarna hade intagit torget sa sig premiärminister Caetano vara beredd att kapitulera, men på ett villkor: att det skulle vara inför generalen de Spínola, för att inte riskera att ”makten skulle hamna hos folket där ute på gatan” – vilket förstås redan var på god väg att ske.
Det var militärer som genomförde statskuppen men det var folket som drev revolutionen. Det var som om hela landet i tyst samförstånd hade väntat på den här stunden. När stridsvagnarna körde in i staden strömmade folket ut på gatorna och därmed också in på den politiska arenan.
En militärkupp övergick i en politisk revolution eftersom hela landet var redo för den. Det blev en fredlig massrörelse med revolutionerande verkan. Den som tar sig för att söka efter bilder av den portugisiska revolutionen möts av idel leende ansikten. Och nejlikor.
Det var servitrisen Celeste Caeiro som gav sig ut på stan med famnen full av nejlikor efter att en fest på restaurangen hade blivit inställd. En soldat frågade efter en cigarett, Celeste svarade att hon inte rökte och gav honom i stället en nejlika. Så fick revolutionen sitt namn. Nejlikerevolutionen. Landets blomsterhandlare följde Celestes exempel och snart hade varje soldat en nejlika i gevärsmynningen eller i uniformens fickor och knapphål för att visa revolutionen sitt stöd.
Vi gav oss ut på stadens gator, mina föräldrar, min syster och jag. Jag var nio år, min syster elva. Överallt mötte vi människor med röda nejlikor i händerna, i håret och i knapphålen. En soldat satte en nejlika i min mors hår, en annan gav en till min syster. Det var en folklig eufori över något som jag inte förstod, men glädjen var omisskännlig. Banderoller och flaggor fladdrade från bilarna och människor ropade tillsammans ”O povo unido jamais será vencido”, ett enat folk kommer aldrig att besegras, en fras som satte sig i mig med sin repetitiva slagkraft trots att jag inte förstod vad den betydde. Den sitter där än idag.
Den chilenska musikern Sergio Ortega hade året innan hört en gatumusiker mässa frasen utanför regeringsbyggnaden i huvudstaden Santiago i Chile. Ortega utgick från den för att komponera den sång som sedan skulle komma att användas av folket som en uppmaning till motstånd mot Pinochet. Den plockades upp av de fredliga demonstranterna efter statskuppen i Portugal, och många efter dem. Det är en sång som uppmanar till social förändring, till solidaritet och folkmakt.
Jag tänker ofta på portugisiska revolutionen när jag tänker på tillståndet i världen i dag, inte minst de avgrundsdjupa klyftorna mellan fattiga och rika och det ständigt överhängande hotet från klimatförändringarna. Revolutioner kan se väldigt olika ut.
I Portugal krävdes det att någon tog det där första avgörande steget, men när det väl var gjort gick allt mycket fort. Människor gick samman i en kamp mot en ordning som de länge hade känt var fel, som i närmare 50 år hade hållit dem på en plats där de inte ville vara. Jag glömmer aldrig kraften hos folkmassorna som samlades dagarna efter statskuppen. Den var som en flod som drog genom staden. En känsla av att alla fick vara med. Att alla var med.
I sin senaste bok, ”I lågor”, skriver författaren och klimataktivisten Naomi Klein att det krävs en revolution för att komma tillrätta med klimatförändringarna, en tankens revolution som kan leda till omvälvande förändringar i hur vi lever våra liv, hur vi ser på världen och hur vi organiserar våra samhällen.
Förändring kan komma nerifrån, från folket, med röda nejlikor och en älskad sång. ”Grândola, Vila Morena” var startsignalen för en statskupp, statskuppen var startsignalen för en fredlig revolution, revolutionen var startskottet för en samhällsomvälvande förändring mot demokrati och rättvisa.
En väckarklocka för folket.
