Bryr vi oss verkligen om barnens läsning?
Det räcker inte med en läsambassadör – det krävs mer resurser och förebilder
Det är mitten på augusti, sommarlovets sista dagar, vemodet hänger i luften bland tonåringarna på stan. Men inne på ungdomsavdelningen på Tranströmerbiblioteket har allt satts på paus. Jag och mitt ungdomsråd har poesikväll. Vi har bjudit in poeterna Sara och Robin Nazari, Hanna Rajs och Arazo Arif. Under den öppna scenen går en tonåring från publiken upp och läser för första gången en egen dikt, inleder med ”jag visste inte att det fanns poeter som har samma bakgrund som jag, nu känner jag mig modig”.
I drygt ett år har jag varit Sveriges läsambassadör, på uppdrag från Kulturrådet. Jag har föreläst på bibliotekskonferenser, varit på bokmässan i Bologna, startat en podd, suttit i morgonsoffor och haft otaliga möten med läsfrämjare. Jag har varit i Gävle, Luleå, Nora, Växjö, Göteborg, Malmö, för att kartlägga barns och ungas läsning och försöka peppa och inspirera. Och i kväll, i det här rummet fullt av tonåringar, bevittnar jag det som var mitt stora mål. En enda tonåring känner sig modig här. Får känna sig speglad. Får göra sin röst hörd. Det ger mig bränsle att fortsätta. Och det behövs.
Flera gånger har jag nämligen drabbats av hopplöshetskänslor i det läsfrämjande arbetet. Men inte för att jag (som många jag pratat med) tycker att ungdomar är omöjliga att inspirera till läsning. Inte för att scrollande på mobiler verkar bränna de delar av hjärnan som gör att vi kan fokusera på bokstäverna på boksidor. Inte ens för att 20 procent av 15-åringarna i landet inte når över basnivån i läsförståelse. Utan för att jag ser mig omkring i de här rummen fyllda av vita medelklasskvinnor med roliga färger i håret, och undrar vilka det är vi jobbar för egentligen.
I många av skolorna finns det inte ens ett bibliotek.
Bibliotekarierna jag möter säger att det är olyckligt att det är så homogent i den här världen. Att de inte vet hur de ska nå ut till andra än de ungdomar som redan besöker biblioteket. Att de behöver hjälp.
Jag möter skolbibliotekarier och bibliotekspersonal från Luleå som frågar mig hur de ska få ungdomar att läsa. Jag vänder på frågan, ber dem diskutera vad de behöver för att kunna arbeta läsfrämjande. De är rörande överens. Resurser. De har varken tid eller pengar att kunna hitta och ta in böcker på olika modersmål på biblioteken. I många av skolorna finns det inte ens ett bibliotek.
Jag möter Nicolas Lunabba i Malmö för att spela in ett poddavsnitt, och han säger ”hade du gett mig en bok när jag var tonåring och sagt åt mig att läsa den hade jag tagit det som en förolämpning”. Han säger att de barnen han träffar behöver mat, inte böcker. Det är där hopplöshetskänslorna blir farliga om de tar över.
På min fritid träffar jag barn vars pappor blivit förvarstagna eller deporterade. De här barnen leker lekar som alla andra barn, men här handlar det alltid om deras pappor, ”nu leker vi att du är jag och jag är min pappa och jag överraskar dig, titta, jag är tillbaka!” De här barnen vet inte om de ska få stanna i Sverige. De har inga svenska pass, fastän de är födda här. Ska jag säga åt dem att läsning är viktigt? Att de borde läsa böcker på svenska för att kunna integreras i ett land som inte vill ha dem här?
Trettio år senare använder politikerna samma språk och retorik
I maj 2023 släpps Pirls, den internationella studien som undersöker barns läsförmåga och attityder till läsning. Som alla andra undersökningar bekräftar den det faktum att läsningen i landet fortsätter att gå nedåt. En förklaring som finns är att klyftorna ökat, att resurssvaga familjer har blivit fler. Skolverket formulerar det som att antalet elever som inte talar svenska i hemmet har ökat, att det är därför även klyftorna ökat.
Läser man inte rapporten själv, utan bara nyhetsartikeln som publiceras på Expressen kan man enkelt tolka det som att talar man inte svenska i hemmet leder det till sämre läsförståelse. När min bror var liten sa hans mattelärare att anledningen till att han var dålig på matematik var att han inte pratade svenska hemma. Han hade MVG i svenska. Trettio år senare använder politikerna samma språk och retorik, trots att forskningen bevisat motsatsen gång på gång.
Villkoren för att barn ska nå till litteratur i Sverige är så olika att våra barn lika gärna hade kunnat växa upp i olika universum. Vissa av dem har möjligheten att kunna djupdyka i romanernas rika världar, andra kan knappt höra sina egna tankar över ljudet av sina kurrande magar. Att då utforma ett uppdrag för en enda person, en läsambassadör, blir ett enkelt sätt att kunna visa upp en fin titel och säga, ”i det här landet bryr vi oss om läsning”. Det håller inte. Biblioteken och skolorna behöver mer resurser för att kunna ta sig an läskrisen, ungarna behöver förebilder i litteraturvärlden för att känna sig välkomna, och framför allt behöver de leva snarare än överleva, så att de ens ska kunna tänka på litteratur.
Nioosha Shams är utöver kritiker i Aftonbladet också Sveriges läsambassadör
