Internethögern har en poäng om spermierna
Vi måste diskutera samhällets ansvar för att allt fler män har svårt att bli pappor
Vissa saker ska man hålla sin stora feta käft om, och kanske särskilt en. Infertilitet har blivit ämnet som jag märker att jag undviker helt, de ömma tårna är för många och för nära. Om det inte finns bläck i pennan och om organet som kallas livmoder inte kan bära fram liv så hör det till det som inte går att fråga om och heller inte att trösta. Fruktsamheten, i alla fall, håller vi käft om. Frågan är om vi borde.
Tiotusentals svenskar i barnafödande åldrar är uppe i en fertilitetsbehandling just nu, det märks i min bekantskapskrets. Vart och vartannat par verkar ge sig själva hormonsprutor i skinkan och runka på olika vårdinrättningar. Först offentliga, sedan dyra och privata, några till och med på de internationella – mer experimentella och mindre säkra – klinikerna.
Tekniken har blivit bättre, två av tre IVF-par får till slut ett barn. Den sista tredjedelen genomgår däremot de extremt krävande, fleråriga behandlingarna utan något livskraftigt resultat. Den norska tv-serien Made in Oslo (2022-) följer en kvinna som verkar höra till den delen av befolkningen, livets mysterium är ännu inte är löst och frustrationen driver henne till vansinne. Hon blir aggressiv, super, förstör sina relationer. Fortplantningsförsöken blir ett självskadebeteende och bebisbristen omständigheten som legitimerar vad som helst.
Jag är van att höra ofrivillig barnlöshet beskrivas så, som individens psykologiska utmaning, ett privat sorgearbete. Trots att vrede verkar vara en återkommande känsla bland de allt fler ofruktsamma så riktas den mot plumpa kollegor eller malliga föräldrar i deras omgivning, den omvandlas inte till politisk kraft. För de har ju bara haft otur, det finns ingen att klandra. Eller?
Att bläcket i pennan sinat är inte bara otur eller en dålig individuell prestation, menar de, utan ett globalt problem, ett systemfel
Jag har inga höga förväntningar på Fox-ankaret Tucker Carlsons knäppis-dokumentär The End of Men (2022). Att internethögern börjat sola pungkulorna och dricka blod för att bli mer virila har jag hört om ett tag. Killar som knappt lämnat sina pojkrum bildar märkligt teoretiska uppfattningar om testosteron och manlighet, och deras metoder har snarare känts som ett symtom i sig.
Jag blir förvånad när internetmän med artistnamn som “Raw Egg Nationalist” med blurrade ansikten och spelande muskler förklarar varför deras “bro science” är nödvändig, och över att jag tror dem. Sedan 70-talet har mäns spermier halverats i antal, och fortsätter stadigt att sjunka i både mängd och kvalitet. Att bläcket i pennan sinat är inte bara otur eller en dålig individuell prestation, menar de, utan ett globalt problem, ett systemfel.
De ägg-drickande högermännen berättar hur miljögifter sätter det endokrina systemet ur spel, att kroppen tar skada även av nivåer långt under gränsvärdena, och hur det politiska systemet är megaslappt mot företagen som sprider gifterna. Innehållet påminner om Stefan Jarls tyvärr bortglömda dokumentär Underkastelsen från 2010.
De fröoljeskeptiska tyngdlyftarna vittnar om hur förändringar av kost och livsstil räddat dem från depressioner och övervikt, inflammatoriska sjukdomar och hormonell obalans, och det låter bekant. De försöker äta ekologiskt och närproducerat, de undviker industrimat och mediciner.
De låter, faktiskt, precis som hur kvinnor jag känner har pratat i åratal.
I tjejvärlden har man länge varit van att behöva hantera av samhället skapade åkommor själv. De fertilitetspåverkande kvinnosjukdomarna endometrios och PCOS är inte bara mer omdiskuterade nu än förr, utan också vanligare. Varför vet man inte exakt, det är upp till de drabbade att experimentera på sina kroppar. Är det socker eller gluten, pillren eller något i luften, eller har besprutade livsmedel påverkat oss redan som foster? För en växande skara är det enda som kan uteslutas att luta sig tillbaka och lita på systemet.
De industri- och plast-skeptiska yogatjejerna avsågs länge vara konspiratoriska, eller lurade av starka influencers, men sedan 2020 har EU förbjudit ftalater i konsumentvaror, just för hur det påverkar hälsan – och fortplantningsförmågan. Etablissemangets och public services hälsoexpert Agnes Wold avfärdar dock alltihop som brudigt trams, och farlig pvc-plast är kvar i många dricksvattenrör.
De ofruktsamma kan man bara beklaga att mängden otur på just detta område råkar ha blivit så stor
I Socialstyrelsens rapport om reproduktiv hälsa från 2005 – som också nämner miljögifter som orsak till infertilitet – står det att eftersom ofrivillig barnlöshet är så plågsamt och IVF-behandlingar så ineffektivt så ska samhället arbeta aktivt med preventiva åtgärder för att främja fertilitet. Det borde man såklart, men görs det? Snarare hanteras mäns oro för sjunkande testosteron och virilitet som ett pinsamt komplex eller kastreringsskräck och kvinnor med hormonproblem har setts som inbillningssjuka strålkärringar. De ofruktsamma kan man bara beklaga att mängden otur på just detta område råkar ha blivit så stor.
En vän tackar IVF-upphovsmannen och Nobelpristagaren Robert G. Edwards på sin lilla dotters födelsedag. Vi är uppfostrade att vara tacksamma mot tekniken och samhället för vad de gett oss, ja. Vi borde kanske också fråga oss vad de tog. Vissa saker borde man kanske inte hålla käft om, eller underkasta sig.
