Det kladdiga om män måste vara riktigt bra
Inte heller manligt självutlämnande räcker långt om konstnärlig kvalitet saknas
En kulturbyråkrat avkrävs, misstänker jag, inte några djupare konstnärliga tankar och känslor i sitt ämbete. På Sveriges Museers hemsida beskrivs Gunnar Ardelius, inför dennes tillträde som generalsekreterare för organisationen, som en skicklig lobbyist som trivs i mediedebatter. Han har ett bra nätverk i hela kultursektorn och likaså inom politiken. Har varit pr-konsult, ordförande här och ordförande där. En framgångsrik person.
Men kanske också, tänker jag efter att jag läst hans essäbok ”Ingenmansland” (Volante), en alltför framgångsrik person för att vara kapabel att säga något på djupet angeläget ”om män, relationer och den stora tomheten” som är verkets undertitel.
Men vad skulle vara på djupet angeläget? Bara för att jag inte gillar Ardelius bok behöver jag väl inte anklaga honom för att vara en kulturbyråkrat (vilket han i och för sig är)? Är jag ens säker på att jag inte gillar den? Att antyda att han inte skulle ha någon användning för några djupare konstnärliga tankar och känslor i sitt arbete som generalsekreterare för Sveriges Museer känns också fel. Så klart. För vad vet jag om det? Jag har själv inte någon aning om vad ett sådant toppjobb innebär. Man skulle kunna dra slutsatsen att jag är ogin och avundsjuk. Och i någon mening är jag kanske det. Ardelius ser lite ut som Roger Moore menade någon, en stilig karl, typ två meter lång, sportig och nykter sedan flera år, fru och tre barn. Blir mitt sinne fördunklat av detta? Fördunklas allas våra sinnen av känslor som vi egentligen inte vill befattas med?
I en lång essä i DN tar Ardelius upp småmobbingen som riktats mot manliga författare som skrivit självutlämnande om sina egna djupt personliga erfarenheter. ”Precis som på 1970-talet avfärdar kvinnliga recensenter nu den manliga bekännelselitteraturen genom att förlöjliga erfarenheterna, det tycks vara kladdigt, penibelt och intimt.” Då var det (de förmodligen ständigt groggande) männen som menade att det kvinnorna skrev inte var litteratur, nu är det kvinnorna (som till exempel Mikaela Blomqvist i GP) som finner männens litteratur undermålig och pinsam. Jag tycker Ardelius DN-artikel är helt rimlig. Männen är nu självutlämnande på ett vis som de tidigare inte varit – dock bemöts de inte av den kritiska reception som de förväntat sig eller helst skulle vilja ha.
Varför skulle sårbarhet vara den enda ingången till skrivakten för en författare?
Jag tänker att förklaringen är enkel: det handlar fortfarande (tyvärr) om ett slags konflikt som berör just stil, tonalitet, kanske formspråk – i förlängningen litterär och konstnärlig kvalitet. Om jag själv skulle skriva om till exempel min (eller en karaktärs) penisstorlek i en roman, dikt, eller dylikt, och samtidigt begråta den, ja, då skulle det antagligen röra sig om satir; ett litterärt register som är satirens. Om man bara slänger ur sig saker, saker som är cringe (som ungdomen säger), utan en litterär fingertoppskänsla och medvetenhet, då blir det per automatik inte alltid så att kritiker kommer att bedöma det som konst, och då kritiker i allmänhet värderar konst högt blir de inte särskilt positivt inställda till den som skrivit, så att säga, kladdigt och intimt om sig själv.
När jag läser ”Ingenmansland” är det ändå mycket av just det språkliga materialet som jag själv reagerar negativt på.
Ett exempel: ”Litteratur består av längtan efter möten, men för att de ska äga rum måste något först gå sönder – för att kunna bli helt igen.”
Att hävda att litteratur består av längtan efter möten är … ja, det är möjligt att Ardelius har rätt, så klart, men det är ändå exakt sånt som en blivande kulturminister skulle kunna säga. Om en person skulle säga detta till mig IRL skulle jag uppfatta det som falskt. Ett typ (kultur)politiskt formspråk.
Ett annat: ”Som författare är den enda ingången till skrivakten sårbarheten. Utan den är litteraturen inte möjlig. Jag behöver störta med huvudet före ner i det småsinta och det inskränkta, det löjeväckande och det outtalade, det jag inte vet något om, det jag längtar efter mest men inte vågat berätta för någon. Det är skrivandets rum jag skyddar.”
Jag tror snarare att det är förnedrande för en man att gå på babyrytmik – och på intimitetskurser
Varför skulle sårbarhet vara den enda ingången till skrivakten för en författare? Varför skulle det inte lika gärna kunna vara osårbarhet? Megalomani? Orden ”skrivakt” och ”skrivandets rum” … typiska skrivarlinjeord! Alltså institutions- eller kulturbyråkratspråk.
Ytterligare ett långt exempel: ”Vägen ut ur den självförbrännande individualismen är en kärlek baserad på en cirkulär rörelse av kontakt, kontaktlöshet och reparation där det finns plats för ursinne, smärta och smuts. Man sårar varandra och läker det i en gemensam andning som kräver intimitet, ett erkännande av att dessa två sidor, kvinnlighet och manlighet, finns inuti varje människa, att vi behöver möta varandra för [att] få tillgång till oss själva. Möjligen är det så mannen förmår kränga av sig rustningen och vågar vara man.”
Sure, det här är säkert sådant man lär sig rabbla på en intimitetskurs, misstänker jag, men det är fortfarande inte bra. Det låter som indoktrinering. Vad är kvinnligt med Ardelius? Kanske ingenting. Även om jag själv är jungianskt lagd skulle jag inte bedöma det som ett problem. Jag tror snarare att det är förnedrande för en man att gå på babyrytmik – och på intimitetskurser. (Men man måste, så klart, ställa upp på vissa saker i en relation.) Att bära en skinande rustning, förresten – kanske är det vad alla män egentligen vill? Och bör?
En kritiker kan hur som helst inte trolla med knäna: För att kritiken ska kunna leva upp till att vara en litterär genre fordras det en viss reciprocitet, det vill säga att kritikens föremål lever upp till vissa intellektuella och litterära kvalitetskriterier. Annars finns det ingenting att ta på! Den bildade kritikens objekt kan inte vara klichétyngd, försiktig och inställsam – den måste vara psykologiskt kongruent (eller äga något slags finess), den bör vara autentisk, den bör absolut inte bygga på stereotyper som att alla män är känslomässigt invalidiserade. För det är väl helt enkelt inte sant?
