Idiotiskt möta våldet med pausat bistånd
Destruktiva beslut fattade i affekt saboterar för demokratiska krafter
Det fasansfulla våldet är svårt att ta in. Nyhetsbilderna och videoklippen har etsat sig fast.
En bild från nyhetsbyrån AP visar hur dussintals svarta liksäckar radas upp intill varandra på en kibbutz i södra Israel. En död liten pojke insvept i vitt tyg bärs fram, varsamt i famnen av en släkting, på en annan bild från Gaza.
Det finns hur många bilder som helst. De döda räknas redan i tusental. Och fler kommer det att bli.
Hamas monstruösa massaker på lördagen är historiskt brutal. Ett krigsbrott som kommer att följas av krigsbrott. Och lördagen den 7 oktober blir startskottet för ännu en blodig eskalering som kommer att prägla Israel, Palestina – och världen – under lång tid framöver. Som Bitte Hammargren nyss skrev på denna sida: ”Både israeler och palestinier står inför mardrömsscenarion. Gaza kommer inte att sjunka ned i havet och Hamas kan inte bombas bort. Tvärtom har extremismen och hatet på båda sidor ökat för varje krig.”
En israelisk man som intervjuades i SVT:s Aktuellt på tisdagen sa att Gaza inom två veckor kommer att ha ”utraderats från jordens yta”. När han fick en följdfråga om att två miljoner människor bor där och i så fall också kommer att offras svarade han ”det bryr jag mig inte om”.
Som enskild individ ska hans uttalanden inte tillmätas för stor betydelse. Problemet är hans inställning tycks återspegla den hos många av de verkliga makthavarna i Israel. Viljan till hämnd tillåts grumla allt annat och själva dödandet av palestinier ses som en triumf. Åtskillnaden mellan civila palestinier och Hamas uteblir helt. Hämndviljan får Israel att strypa elektricitet, mat och vatten till Gaza – med oförsvarliga konsekvenser bland annat för sjukhusen i Gaza, som av en läkare på plats nu beskrivs som ”ett slakthus”.
Hamas har lyckats smuggla vapen och annat över gränserna trots Israels och Egyptens mångåriga blockad. Inte heller är det Hamas som nu drabbas främst, det är civila palestinier som bara råkar leva där, i ett område där de är inlåsta och helt utlämnade. Det som nu görs mot Gazas befolkning och infrastruktur försvagar alltså inte Hamas utan riskerar tvärtom att stärka dem. Den som buntar ihop våldsverkare med civila gör sig till nyttig idiot för extremismen på båda sidor om gränsen.
När Sverige nu pausar utvecklingsbiståndet till Palestina följer det samma logik. Oförmåga att skilja på den terrorstämplade, Iran-stödda, milisen och vanliga palestinier. Hamas har tidigare genomfört utomrättsliga avrättningar av civila palestinier. Ändå vägrar omvärlden nu att se skillnad. Arab som arab, i stället.
Även den svenska högerregeringen vet detta, egentligen. Utrikesminister Tobias Billström (M) sa själv till SvD häromdagen att ett fryst bistånd gynnar Hamas, eftersom biståndet snarare motverkar radikalisering och verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. ”Inget bistånd går till Hamas”, konstaterade Billström dessutom. Ändå kom regeringens beslut dagen efter: Biståndet pausas.
Det är lika dumt som när Ebba Busch (KD) ropade på indraget bistånd till bland annat demokratifrämjande krafter i Turkiet (men sedan tvingades ta tillbaka sitt utspel). Det är lätt att fatta beslut i affekt utan att förstå eller tänka på konsekvenserna. Men biståndsfrågor och utrikespolitik kan inte hanteras så ovarsamt och destruktivt.
Kanske är det bara cynisk populism: det låter bra att stoppa pengarna. Eller så är det ett uttryck för regeringen och Sverigedemokraternas syn på alla palestinier som en och samma kropp; en klump av terrorism och våld som kan och ska bestraffas kollektivt. Oavsett visar detta på Tidöpartiernas ytliga förståelse för bistånd, där de ser det som ett i grunden dåligt verktyg.
Israel har under de senaste åren inskränkt sin demokrati och sitt rättssystem på en rad områden. Enorma demonstrationer och manifestationer i Israel har försökt hejda utvecklingen och stoppa den genomkorrupta Benjamin Netanyahus framfart. Men nu överröstar Hamas attacker all intern opposition i Israel och tränger bort mycket av kritiken mot ockupations- och bosättarpolitiken, liksom den internationella kritiken mot Israels apartheidpolitik.
Den här utvecklingen är inget som Hamas sörjer, de vill se konfrontation och tror att det är enda vägen.
I det avseendet har Hamas fått önskad effekt av dåden den 7 oktober. Men för Palestinas sak, för Israel och för drömmen om en fredsprocess är det ännu ett monumentalt misslyckande.
