De här borde skämmas mer än Knausgård
En del som gör bort sig inte bara kommer undan – de inkluderas
”Det är en stor ära att motta Jan Myrdals stora pris – Leninpriset”, skriver Karl Ove Knausgård i Dagens Nyheter. Texten borrar i ordet skam (rådande hållning är som bekant att Knausgård borde skämmas för att han tar emot priset).
Och ja – Myrdal var ofta skamlös i såväl författarskap som i politisk fattningsförmåga, men han var också trogen sin text. ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” hör till svensk litteraturs triumfer: En furiös självrannsakan som påverkade mitt unga jag till och med mer än julinumret av The Face 1992.
Jag förstår att Knausgård tar emot ett pris i Jan Myrdals namn av rent artistiska principer. Däremot fattar jag inte varför Knausgård ska skämmas när övrig offentlighet inte bara kommer undan, utan omsluts av inkludering, så fort de gör bort sig.
Några exempel från veckan:
När prins Daniel firade sin femtioårsdag dök Joakim Berg upp. 2002 hörde jag samme Berg säga från Globens scen att ”det här bandet är arbetarklassens seger över borgarbrackorna”. Grabben, du segrade inte alls, du annekterades.
I sammanhanget bör noteras att David Bowie tackade nej till att adlas inte bara en utan två gånger: "Jag har aldrig haft någon som helst intention att acceptera någonting liknande”.
Kakan Hermansson – tydligen inte längre konferencier på Elle-galan – saluför ena dagen samarbeten med maffiabossarna på Klarna, andra dagen är det något om Palestinas befrielse och tredje dagen är det 25 procents rea för alla följare på sminkmärket Maggie by Kakan.
Snart betalar du alltså lika mycket för en liter mjölk som för en gubbe ladd, vilket torde vara väsentlig kunskap för statsministern
I söndags intervjuades Ulf Kristersson av Bianca Ingrosso. Karln kunde inte svara på vad ett gram kokain kostar, trots att priset varit 800 kronor sedan Tommy Körbergs åttiotal. Snart betalar du alltså lika mycket för en liter mjölk som för en gubbe ladd, vilket torde vara väsentlig kunskap för statsministern.
Dagen efter, i måndags alltså, inledde Alex Schulman en krönika i Dagens Nyheter så här: ”Jag var på en countryklubb på Södermalm i helgen.” Ridå. En plats dit ”stockholmare” från Hemmesdynge, ointresserade av allt förutom sig själva, går för att höra Markus Krunegård sjunga kitschcountry på finska.
Mest skäms jag för min bästis.
Just nu säljer Fredrik Strage sin själ till klädkedjan Carlings, vars kundgrupp består av män med ”en lite rockig stil”. Med grosshandlarlook kränger han denimföretagets ”bandtischor” på Instagram.
”Fredrik för fan. Kan du inte bara ta emot Leninpriset istället och vara som folk?” messar jag. ”Det är inte sellout. Det är folkbildning”, textar han. ”Som influencer samarbetar jag även med Myrorna. Jag är deras julvärd i år. Visste du att vinylskivan är årets second hand-julklapp?”
