Hans poesi svarar på Killinggängets humor
Ali Alonzo skriver fram en värld där inget betyder något
”(Nu tänker jag kort på scenen i The House That Jack Built,
när han står i ett jakttorn och skjuter barnen, vänta lite, så,
nu har jag slutat tänka på det)”
Så skriver poeten Ali Alonzo på sidan 11 i sin debutdiktsamling ”Jag tänker bli äcklig” – och jag blir alldeles exalterad. Känslan har ingen koppling till den obehagliga scenen i filmen, utan till tankspriddheten. Som Magnus William-Olsson uttryckt det är poesi ”språket när det är som möjligast”. Alonzo använder denna språkliga potens till att … sätta dikten i standby-läge. Är det något att yvas över?
Alonzo skriver en poesi som blivit populär på framför allt skrivarskolor. Elis Monteverde Burrau heter dess förgrundsgestalt och det sägs att han dyrkas som en gud på Biskops Arnö. Kanske skulle man kunna beskriva det som en lyrik som tvångsmässigt följer alla impulser, där nästan ingenting är bortfiltrerat. Alonzos märkliga passus påminner om ett avsnitt i ”6 juni och solen” där Monteverde Burrau lät sin flickvän ta över stroferna medan han själv gick ut i köket och bredde en smörgås. Löjligt? Tja, men på ett sätt som fick läsarens hjärna att arbeta på högvarv för att lista ut exakt varför denna löjlighet hamnat i tryck.
Diktens fånerier får mig oväntat att tänka på ”Berättelsen om Killinggänget” som finns på SVT Play. Vid ett tillfälle berättar Andres Lokko att det saknades ”sofistikerat trams” i Sverige på 90-talet. När gänget lät Robert Gustafsson dricka en flaska klorin på scenen på Berns var det ingen som riktigt fattade varför det var roligt – men att det var roligt var uppenbart. Kanske kan man se Alonzo som Poesisveriges motsvarighet till Killinggänget. Han skriver en lyrik som vi ännu inte riktigt lyckats nagla fast charmen hos.
Vi lever i en tid då litteraturens betydelse minskar kraftigt. Barnen glor på sina paddor och biblioteken har förvandlats till ungdomsgårdar. Alonzos ”Jag tänker bli äcklig” är en perfekt spegelbild av tidsandan. Det är betydligt svårare än vad man tror att skriva fram en värld där ingenting väger något. På ett ställe skriver Alonzo ”äter jordgubbar och rakblad”. Som litteraturkritiker aktiveras genast min tolkningscentral: symboliserar det en existentiell smärta? Sekunden efteråt känner jag mig störtlöjlig: givetvis inte. Alonzos bedrift är att han placerar läsaren i en dikt lika tom på skiftningar som en virkesåker.
Jag testar att läsa om några dikter. Men återigen upplever jag den där känslan av att det råder … monokultur. Med ett hånflin säger stroferna: ”försök hitta något meningsfullt att göra här om du kan”. En ilning går längs ryggraden.
