”Jag är allergisk mot dålig kvalitet”
Cecilia Djurberg är ny scenkonstredaktör på Aftonbladet kultur
Hej Cecilia Djurberg, sedan många år kritiker på Aftonbladet kultur, som nu tar nu över som scenkonstredaktör för Aftonbladet kultur. Hur känns det?
– Roligt, men också lite vemodigt att en redaktörsepok är över. Min föregångare Claes Wahlin har varit en utmärkt och kunnig redaktör för oss kritiker och jag är glad för att han inte tänker pensionera sig helt utan kommer fortsätta att skriva på kultursidan.
Vad utmärker bra scenkonstkritik för dig?
– Att den är välskriven, engagerad och ärlig. De bästa recensionerna ger läsaren en bra känsla av föreställningen utifrån upplevelsen i rummet och hur de olika konstnärliga elementen samverkar samtidigt som de bjuder på en kompetent analys med kvalitetsomdöme och lyckas sätta verket i kontext. Scenkonstens flyktiga allkonstverk finns bara kvar i våra minnen, så kritikern är viktig som ögonvittne, historieskrivare och expertguide till konstformen. Därför gillar jag inte kritik som handlar mer om kritikern än om verket som ska recenseras. Jag är allergisk mot dålig kvalitet – både i spalterna och på scenerna.
Hur bra är svensk scenkonst just nu? Är vi inne i en storhetstid eller är det sämre ställt än förr?
– Svensk scenkonst är fortfarande ganska tilltufsad och lite förvirrad efter pandemin. Det verkar pågå ett ängsligt identitetssökande hos framför allt institutionerna som sneglar väldigt mycket på biljettförsäljning och vissa drar allt mer åt rent kommersiella satsningar. Det hänger givetvis ihop med kulturpolitiken och scenkonstens status. Ett ständigt mätande av publik och biljettintäkter istället för att uppmuntra till fokus på konstnärliga kvalitetsmål bidrar nog till att scenkonsten fått dåligt självförtroende.
Vad kan Aftonbladet kulturs läsare vänta sig (i och med att du blir ansvarig)?
– Jag vurmar för den spetsiga, knasiga och djärva scenkonsten som man vanligtvis hittar inom dans, performance och dess alla blandformer. Kort sagt, det icke-kommersiella och kreativa som oftast händer utanför mittfårorna och storstädernas institutioner. Jag hoppas också kunna få in lite fler internationella perspektiv, som jag tycker saknas både i svensk scenkonst och i kritiken.
Vi är många som sitter och funderar på vad vi ska se i höst och vinter. Vad borde man hålla koll på eller vara mest nyfiken på?
– Personligen tycker jag alltid det är viktigt att ha ett öga på dansen och frigrupperna, det är där det brukar spraka bäst. Man bör också hålla utkik efter de alldeles för få internationella gästspel som kommer på besök.
– Jag rekommenderar aldrig sånt jag inte sett, men bland det jag helst inte vill missa finns tyska Schaubühnes gästspel på Göteborgs stadsteater med Katie Mitchells iscensättning av Virginia Woolfs ”Orlando” och danskompaniet Rosas som gästspelar på Dansens hus/Elverket med Anne Teresa de Keersmaekers nya verk ”Exit Above”, som hade urpremiär på Avignonfestivalen i somras. Jag vill också se koreanske Jaha Koo som gör hyperintressanta, existentiella och politiska föreställningar med sina talande riskokare. Nu kommer han till Dramaten med sista delen i sin Hamartia-trilogi, där jag sett del två.
– Och Isabelle Huppert som Maria Stuart i Robert Wilsons ”Mary said what she said” vore ju hemskt tråkigt att missa på Dramaten i december.
