Från föremål på papper till ettor och nollor
Fotohistoriens tredje våg är den digitala revolutionen
AI-genererade bilder skapas av en robot. Ändå är det lätt att uppfatta dem som fotografier eller avfotograferade konstverk. Vad händer när vår visuella kultur kompletteras, eller rentav infiltreras, med dessa bilder? Vi behöver också förstå fotots och fotokonstens historia och hur den gått hand i hand med massproducerad bild. I andra delen av tre beskrivs den digitala utvecklingen.
Nu lever du i 1900-talets sista suck. Kanske är du en framtida boomer som någon gång på en fotokurs lärt dig framkalla och kopiera. Du tar svartvita foton som du gärna vill ska vara lite gryniga. Kanske kopierar du dem, i ditt eget hemmabyggda mörkrum, så att negativets ram blir synlig. Du kan också vara en helt vanlig person som lämnar in dina filmrullar i en butik.
Allt detta har blivit avlägset 2023. Det är också stor chans att du aldrig upplevde det utan får höra dina föräldrar berätta. Om de är fotokunniga kan de upplysa om hur mycket kunskap som krävdes för att åstadkomma det som du gör på en sekund – filter, skärpa, beskärning.
Den digitala revolutionen, eller vad man vill kalla det, blir fotohistoriens tredje våg.
Borta är vätskor och emulsioner, kopparplåtar och negativ – allt är ettor och nollor. Utvecklingen går rasande fort från att de första digitala kamerorna blir vanliga, till mobilkameran som lanseras 1999 och blir en vändbar kamera runt 2010. Omvägen mellan fotografiet och dess spridning är raderad.
Där det analoga fotografiets födelse innebar att världen öppnade sig, blev tillgänglig i alla sina ovidkommande detaljer, innebär det digitala fotot både ännu mer av samma – inklusive dessa nya möjligheter till kvalitativ såväl som kvantitativ manipulering – och kanske också något helt nytt.
Modevetaren Lisa Ehlin disputerade 2015 med avhandlingen ”Becoming image. Perspectives on digital culture, fashion and technofeminism”, där hon bland annat argumenterade för att det inte finns ett tydligt samband mellan det analoga och digitala fotografiet. Det digitala fotot skapas för att användas, inte för att sparas. Det sprids okontrollerat. Det har en helt annan, om någon, relation till kvalitet. Det är ett medel, inte ett mål. Inte en produkt, utan en funktion.
Är det ett riktigt paradigmskifte? Är det digitala väsensskilt, eller bara en utveckling? Art- eller gradskillnad?
Hur frågan besvaras hänger ihop med vilken tyngd som läggs på de två fototeoretiska huvudlinjerna: fotot som sådant – som objekt, förmedlare, skildrare av olika motiv – respektive fotot i en kontext – dess funktion, dess sociologi.
Stora händelser sprids genom amatörfotografier i en omfattning som tidigare var omöjlig
Det digitala fotografiet som objekt är svårfångat. Det existerar bara som kod. Men eftersom den är läsbar och möjlig att uppfatta på i princip samma sätt som en analog bild, är förändringen för den helt vanliga betraktaren väldigt liten.
Funktionen har genomgått en mer uppenbar förändring. Stora händelser sprids genom amatörfotografier i en omfattning som tidigare var omöjlig. Direktpublicering och delning på sociala medier betyder att amatörbilden fått konstbildens eller den massmediala bildens funktion. Den har på ett tydligt sätt lämnat den privata sfären och blivit offentlig.
Det digitala fotot kan alltså ses som mycket mer instrumentellt. Det används. För att komma ihåg saker. För att det ofta är enklare att fotografera än att anteckna. Givetvis används fotografiet också för annat: för att skapa uppmärksamhet, en hajp kring sig själv, bygga en persona. Funktionen är nästan allt – objektet otydligt. Ändå har vi med oss mycket av det klassiska fotot, och ett fotografi förstås fortfarande som objekt, som är unikt och som pekar på en betydelse, ett avbildat objekt.
Selfien sammanfattar på sätt och vis hur komplicerad analysen är och hur objektet och funktionen hänger ihop. Visst är den på sätt och vis ett självporträtt, som man länge kunnat göra med fjärrutlösare. Men selfien har ett eget uttryck och sina egna genrevariationer. Funktionen, att spridas, är också den varierad. Även om en konsthistoriker kan hävda likheten med det representativa porträttet, det som målades till exempel när kungligheter skulle fria, är spridningen förstås en helt annan inte minst klassmässigt – Ehlin ägnar sin avhandling just åt att lyfta selfien som frigörande kraft.
Genom det internationella tvärvetenskapliga projektet Selfiecity, som pågick under 2010-talet, går det att se hur selfien varieras globalt, i fem olika storstäder – ett ganska roligt sätt att följa olika variabler som ålder, blick, kön, uttryck i en stor mängd instagram-publicerade selfies.
Vi är dessutom tillbaka i texten och orden: ingen katalogisering utan text, utan sökord, utan geotagg, utan att motivens sammanhang kan klargöras
Att det blivit så lätt att fotografera gör att vi lätt kan bli besatta av att förvandla vår omvärld till stillbild. Kanske kan vi rentav stoppa tidens gång och skapa varsitt oöverskådligt arkiv. Den funktionen är inte ny, men svällande. Tidigare generationer hade inte tiotusentals foton, sparade någonstans i ett moln. Att bringa ordning, eller ens kunna återse, alla dessa visuella små uttryck blir alltmer omöjligt. Och vi är dessutom tillbaka i texten och orden: ingen katalogisering utan text, utan sökord, utan geotagg, utan att motivens sammanhang kan klargöras.
Där 1800-talsmänniskan och även hennes senare släktingar kunde studera en fotobok eller ett privat album, kanske se tillsammans hemma, eller gå på utställning, sitter 2000-talets individer och tittar – ensamma. Ensamma tillsammans kan man kanske säga eftersom kommenterandet, texten, tagit tillbaka lite av förlorad mark. Vi pratar eller ”pratar” om bilder dagligen.
Även om rörlig bild har blivit allt viktigare på sociala medier, delas fortfarande hundratals miljoner foton globalt, varje dag. Alla dessa foton skapar ett enormt montage, som ser olika ut för alla. Kontexten blir visserligen upplöst, men montaget som form är inte nytt i sig. Återigen är det som om det digitala fotot verkar åt flera håll: offentligt, men också privat eftersom upplevelsen är mer individuell. Privat, eftersom fotografier kan vara närgångna och skildra alla delar av ett liv – och publikt eftersom vi så fort vi har delat dem tappar kontrollen över vart de kan ta vägen.
En konstnär som var tidigt ute i den privatpublika digitala världen är Arvida Byström, född i Stockholm i början av 1990-talet. Hon har fotograferat, i första hand sig själv, sedan tonåren och ingått i olika konstellationer med andra unga kvinnor. I Lisa Ehlins avhandling ges Byström stor plats, hennes fotokonst analyseras där som frigörande, subversiv och som hemma i en medvetandegörande tradition, där man framför allt ifrågasätter feminina stereotyper. Arvida Byström och Molly Soda publicerade 2018 ”Pics or it didn’t happen – Bilder som bannlysts från Instagram”, en fotobok där många av deras egna bilder är med.
Även om fotona kanske inte säger mig så mycket, är det spännande med en konstnär som är så i fas med sin samtid. Naturligtvis var Byström också snabbt inne i NFT-vågen som rusade över världen framför allt under 2021. NFT är en teknik som gör det möjligt att ”äga” ett digitalt skapat original, trots att det finns oräkneliga kopior.
Trots allt, när denna omvälvande utveckling ska analyseras, är det viktigt att hålla i huvudet att alla verkligen inte är på sociala medier, att många professionella fotografer håller fast i den analoga tekniken. Många har fått upp ögonen för den extrema energiförbrukningen som bildexplosionen kräver. Vi kan lika gärna stå inför en analog återfödelse, som en utveckling rakt in i ännu snabbare tekniklösningar, ännu bättre upplösning, ännu fler möjligheter att sprida sanning eller lögn.
I avsnitt fem av den samhällskritiska science fiction-serien ”Years and years” från 2019 finns en passage där en av huvudpersonerna, Bethany, har opererat sig för att få ögonen att fungera som en kameraslutare. Blinka, och du tar ett kort. En lika fantastisk som fruktansvärd teknisk utopi. Om nu framtiden är att vi internaliserar fotograferandet. Det kan ju lika gärna vara att vi skriver text som blir bild. Det vill säga AI-genererad bild. I nästa del!
