Han gör Gramsci till - ingenting
ÅSA LINDERBORG läser Anders Ehnmarks nya bok
Efter att ha skrivit hyllade essäer om politiskt ofarliga figurer som Machiavelli, Erik Gustaf Geijer och Alexis de Toc-
queville ger sig Anders Ehnmark nu i kast med en vänstertänkare, Antonio Grams-ci.
Gramsci (uttalas med mjukt sj-ljud) föddes 1891 på Sardinien. Trettio år gammal, 150 centimeter i strumplästen och med puckelrygg, var han med om att grunda det italienska kommunistpartiet och blev senare dess ledare. 1926 fängslades han: "Vi måste hindra denna hjärna från att arbeta under tjugo år", kved fascisterna. Det misslyckades fullständigt. I fängelset - isolerad även från Moskva - utarbetade han sina självständiga marxistiska teorier om makt och motmakt, samlade i Quaderni del carcere ("Fängelse- anteckningarna"). De är svårtolkade, skrivna för att passera censuren.
Gramsci dog 1937 men det var först i och med avstaliniseringen på 1960-talet som vänstern började läsa honom, i Sverige introducerades han av Göran Therborn. Gramsci var förbjuden i Sovjet fram till 1956. Hans karaktäristik av det fascistiska partiets propagandistiska, moraliska och polisiära funktioner träffade även det sovjetiska kommunistpartiet, liksom hans machiavelliskt inspirerade syn på det moderna statsbärande partiet som "den nye Fursten". Sedan 1960-talet finns det en mycket fin internationell Gramsciforskning och numera även i Sverige.
Ehnmark är naturligtvis inte ovetandes om denna idédebatt och forskning, men i alla fall obekymrad. Essän En stad i ljus bygger på fyra decenniers självstudier av en tänkare som Ehnmark tycker mycket om. Resultatet är en helt egen Gramscitolkning. En anmärkningsvärt ogramsciansk Gramscitolkning, skulle man kunna säga.
Ska man förstå en teoretiker måste man tränga in i dennes begreppsvärld. Det är därför en smula problematiskt att Ehnmark aldrig kommer till fundamenten i Gramscis tänkande innan boken är slut. Han närmar sig ett begrepp men släpper det snabbt för att brodera om någon annan italiensk intellektuell som Gramsci nämner och som intresserar Ehnmark mycket (kanske ännu mer), för att sen återkomma i all hast innan han skyndar vidare till ytterligare någon annan italiensk tänkare. Framställningen blir flyktig, fragmentarisk och repetitiv. Till och med vissa formuleringar återkommer, som odräpta darlings, men det är småskuren kritik. Det är värre med slutsatserna, om man ens kan tala om några sådana.
Ehnmark misslyckas med att definiera samtliga begrepp i Gramscis idévärld, han försöker inte ens förklara dem. Vad gäller hegemoni, Gramscis viktigaste bidrag, glider han och motsäger sig själv. Ibland betyder det "dominans genom samtycke", ibland härskande genom "skitsnack", ibland ett tillstånd där "folket bestämmer". Han vidrör inte heller att begreppet utvecklades hos Gramsci själv. När Gramsci började använda hegemonibegreppet var det för att sammanfatta idén om att skapa en ideologisk och politisk allians mellan Norditaliens arbetare och Syditaliens bönder. Med tiden övergick han till att analysera den borgerliga hegemonin, och det är där hans ideologiska och teoretiska betydelse är störst. Jag ska med lätt hand försöka göra det Ehnmark inte gör, åskådliggöra den borgerliga hegemonin:
Hur kommer det sig, frågade Gramsci, att arbetarklassen trots förtryck och utsugning inte gör revolution? Varför förmår inte arbetarrörelsen i den allmänna rösträttens och mass-organiseringens tid omvandla samhället i grunden? Svaret finns i "borgarklassens intellektuella och moraliska ledarskap". Genom informationsstyrning, massmedier, bildning, utbildning, kultur, religion, lagstiftning och annan intellektuell påverkan och medborgerlig uppfostran försöker man övertyga om regimens och den härskande klassens välvilja. Oavsett klass, kön och etnicitet skall vi alla tro att vi har gemensamma intressen, på så sätt rycks grunden undan för att tänka och agera som klass. I denna process har staten
ett särskilt ansvar, liksom de intellektuella.
Den borgerliga hegemonin syftar till att säkerställa kapitalismens överlevnad. De rådande samhällsförhållandena framställs och skall uppfattas som om de skapats av naturen själv. Den äger hegemoni som bestämmer vad som skall kallas för "sunt förnuft", som bestämmer med vilket innehåll ord som "demokrati" och "rättvisa" ska laddas, och som bestämmer vad politiken får handla om (fastighetsskatter men inte makt- och ägandefrågor).
Konspirationsteorier! svarar liberalerna. Ingalunda, mina herrar! replikerar Gramsci, tankekontroll är viktigare i demokratier än i repressiva samhällen och behöver egentligen inte ses som någonting annat än ett mycket rationellt sätt att bevara samhällsstrukturerna. En av den borgerliga hegemonins fundament är av förklarliga skäl att inte erkänna att det finns en borgerlig hegemoni. Eller snarare, borgerligheten känner den inte, de reagerar bara när hegemonin utmanas av andra påståenden om samhället och världen, påståenden som "strider mot det sunda förnuftet".
Teorin om ideologisk hegemoni skall därför inte uppfattas som att folk inte kan tänka kritiskt - tvärtom. I alla hegemoniska processer finns det oppositionella strömningar, mothegemonier, ett ord Ehnmark överhuvudtaget inte nämner. Mothegemonierna tar strid om honnörsorden, försöker erövra dem för att till slut själva kunna uppnå hegemoni. Till skillnad från alla andra makthavare i historien har borgarklassen lyckats bibehålla sin dominans genom att integrera mothegemonierna i sin egen världsbild, utan att de grundläggande motsättningarna för den skull upphävs.
Detta förklarar socialdemokratins väg till liberalismen, en bra mycket mer fruktbar analys än allsköns teorier om ledarskapets förräderi mot arbetarklassen etc. Det ger också perspektiv på talet om att socialdemokraterna har "problemformuleringsprivilegiet".
Frågan man naturligtvis kan ställa sig är om det finns några mothegemonier i dag. Och även om Gramsci talar om dominans genom "samtycke" är det, som Therborn påpekar, riktigare att tala om dominans genom "anpassning"; folk tänker kritiskt om samhället men har för stunden resignerat inför möjligheten att förändra det.
Ingen kan övertyga med bara ord, därför måste hegemonierna förankras materiellt på en ekonomisk nivå inom produktionen. Till slut handlar även ideologisk övertalning om kronor och ören, så hänger kulturkampen och klasskampen intimt samman. Inte heller detta berör Ehnmark, tvärtom menar han att Gramsci var ointresserad av den ekonomiska basen; revolutionen är en fråga för överbyggnaden.
På den här punkten är dock Ehnmark i gott sällskap. Det är alltför vanligt att gramscianer isolerar sina studier till enbart kulturens och ideologins betydelse för samhällets organisering och bortser från ekonomiska strukturer och ägandeförhållanden. Ehnmark ser inte heller att den ideologisk-kulturella överbyggnadens roll hos Gramsci framför allt var ett politiskt problem och att hans politikbegrepp var mycket bredare än det gängse.
För Gramsci var teorierna om hegemoni något som skulle användas till organiserat motstånd i parlamentet, på arbetsplatserna och på gatorna - i kamp mot förtrycket, för socialismen. Men Ehnmark misstror politiken, och klasskamp tycks vara honom ett förträngt ord. Han är idealisten och romantikern som tror att konflikter kan lösas genom att folk möts på torget för att som jämlikar ge och ta argument. Han framhåller "samtalet" (och inte minst essäns betydelse), en slutsats som händelsevis placerar författaren själv i centrum - den intellektuelle blir den viktigaste aktören.
Vad samtalet skall uppnå är dessutom oklart. Ehnmark talar sig varm för den europeiska federationen, men har svårt att hitta stöd i fängelseanteckningarna för det. I stället hänvisar han till dokument skrivna av andra italienare, som lånar ett och annat ord av Gramsci. Han pläderar för re-
publikanism och maktdelning, men förklarar inte vad han menar med det.
Vad som finns kvar av socialismen är vägen dit, det vill säga demokratin, hävdar Ehnmark avslutningsvis. Det låter sig sägas, men en fråga i gramsciansk tradition skulle vara: Exakt vad menar du med demokrati?
Ehnmark är en paradoxernas okrönte furste, så även i den här boken. Det finns inga enkla sanningar eller slutsatser, vill han säga. Ibland avslöjar han verkligen komplexiteter, men ofta konstruerar han för att skapa obegripligheter - på så sätt slipper han själv ta ställning i frågor som utmanar den borgerliga hegemonin. Och lika ofta förenklar han så mycket att han inte ser motsättningar ens där de finns, som när han uppskattande citerar Carlo Rossellini: "Socialismen bör göra sig liberal, och liberalerna bör förverkliga sig i proletariatets kamp."
Gramsci är en teoretiker som verkligen har något att säga vår tid. Han förklarar hur den härskande klassen gör när den härskar, vilket möjliggör maktanalys och motmakt med precision. Det behövs en introduktion till hans tänkande för en bredare publik, men som sådan är En stad i ljus oduglig. Med sitt kokett vackra språk har Ehnmark fördunklat, reducerat och avradikaliserat Gramsci till - ingenting.
Däremot fungerar boken utmärkt som en vägledning in i Ehnmarks tänkande. I gramsciansk mening har Ehnmark med sina essäer om frihet blivit precis en sådan vänsterintellektuell som borgerligheten önskar sig. Han ger sig i kast med maktanalytiker men skyr själv varje maktanalys, han avstår från systemkritik, han diskuterar inte kapitalismen och dess orättvisor, han manar inte till kamp och han varnar för utopier. De ord Ehnmark tillskriver Gramscis syn på vissa intellektuella kan man rikta mot honom själv: han ägnar sig åt att "blanda bort korten, släta över konflikter och få vanligt folk att misströsta om förändring". Ehnmark saknar det som gjorde att fascisterna försökte få Gramscis hjärna att sluta fungera: ett öppet sinne och en knuten näve.
En stad i ljus skulle ha kunnat bli en handgranat i hårda pärmar, men när jag slår ihop boken hör jag ljudet av en pyspunka. Risken finns att Ehnmark för lång tid dödat intresset för Gramsci. Men den kan också bli en av årets viktigaste böcker. Tack vare den är Grams-ci uppe på banan och kan bli föremål för just den sortens kulturkamp som Gramsci själv såg som en av vägarna till friheten.
Så låt oss ställa Gramsci i stormens öga. Först inom vänstern: Vad säger han oss i dag? Sen placerar vi honom - osäkrad - mitt bland de självgoda och sippa försvararna av den rådande ordningen och "det sunda förnuftet", och trycker av. Det är tid för intellektuella attentat, tid för förändring.
