Arbetarklassen spelar huvudrollen hos Loach
Stockholms filmfestival prisar regissören efter 60 år i realismens tjänst
Vissa rollfigurer på film framstår så levande att de med åren blandar sig med minnena av verkliga personer. De nästlar sig in i familjealbum, för dialoger med barndomsvänner. Ser man om filmerna med jämna mellanrum, som jag får sägas vara skyldig till, så är det som om rollfigurerna befolkar ens tankar och kräver ens uppmärksamhet, och det händer inte sällan att jag funderar på vad han eller hon hade gjort i den här eller den där situationen.
Den brittiska filmskaparen Ken Loach omtalas ofta i samma andetag som socialrealism eller diskbänksrealism, vilket knappast är taget ur luften, som den realismens enmansrörelse han är. Men jag minns hur det var att se en film som ”My name is Joe” för första gången och att möta Peter Mullans råbarkade, nyktra alkoholist med en hel historia skriven i ansiktet och med så rastlösa, jagade rörelser att någonting tycktes vilja fly hans kropp. Joe är en av många Loach-figurer som är så rotade i deras omgivning att person och plats flyter samman.
Det finns utan tvekan en politisk ådra hos Loach men mer utanför än på vita duken. I den mån den kommer till uttryck i hans filmer är det via hans rollfigurer, alla dessa osminkade, härdade och brokiga människorna ur den brittiska arbetarklassen.
Loachs senaste film, ”The old oak”, visas under den pågående Stockholms filmfestival där han också hedras med Lifetime Achievement Award. Den 87-åriga Loach har sagt att filmen sannolikt blir hans sista, även om han lovade att dra sig tillbaka redan för tio år sedan.
I en karriär som omspänner 60 år, med allt från socialrealistiska tragedier och krigsberättelser till kuppfilmskomedier och romantiska dramer, har Loach genomgående skildrat arbetarklassmiljöer. Med utgångspunkt i de som inte gagnats av det nyliberala systemet ger hans filmer ett utsnitt av efterkrigstidens England där samhället tycks aktivt motarbeta de som har det sämre ställt. Bostadsbristen gör att barnfamiljer hamnar på gatan (”Cathy come home”), oförstående myndigheter tar ens barn när man inte verkar sköta sig (”Ladybird Ladybird”), papperslösa utnyttjas av vinstdrivna småföretagare (”It’s a free world…”) och de som är för sjuka att jobba fastnar i en byråkratisk mardröm (”I, Daniel Blake”).
Jag ska bättra mig, kan någon hävda, varpå Loach i nästa sekvens visar att de gör det motsatta
Människorna hos Loach är som människor är: motsägelsefulla, ofullkomliga, komplexa. Jag ska bättra mig, kan någon hävda, varpå Loach i nästa sekvens visar att de gör det motsatta. De vill göra gott men ett eller annat står i vägen för dem, omgivningen, samhällsinstitutionerna eller de själva. De är för egenrådiga för att spela med i ett spel som sällan gagnar dem. Och på grund av att de saknar sociala skyddsnät är de utsatta för svek i dess olika former, och gång på gång är det en närstående som utsätter dem för det, sinnebilden för egennytta.
Hos Ken Loach lyder regeln om stil att det är någonting som inte syns. Men om man inte ska göras medveten om tekniken är hans naturalistiska stil likväl tidstypisk, allra mest tydlig i de tidiga filmerna. Skådespelarna är, då som nu, delvis amatörer som talar lokal dialekt. Kameran följer dem som i en dokumentär och tycks blott registrera vad som sker, med dialoger där skådespelarna letar efter orden och går ofta vilse, allt enligt regissörens recept.
Den här naturalismen skiftade form under 80-talet, och även om jag kan sakna det hos Loach och film generellt så handlar det om att Loach mer och mer inkorporerat den i berättelsen.
Storyn hos Loach rör sig många gånger om ett uppdrag. Det kan vara så enkelt som att en desperat far försöker få ihop pengar till sin dotters konfirmationsklänning, som i ”Raining stones”. Eller att en grupp människor ska genomföra en uppgift, som i Loachs otaliga arbetslivsskildringar under 2000-talet. Och det sker alltid till ett högt pris då det som värdesätts av kapitalismen står i motsättning till människornas behov. All död tid i Loachs tidiga filmer, all den där underbara, tvekande tystnaden – det har inte plats i en kultur där allt ska rationaliseras och vinstmaximeras, vilket givetvis också gäller filmen.
De som jobbat med Loach beskriver honom som en liten, försynt och nästintill självutplånande man som likväl kan vara, när han intar regissörsstolen, oförskräckt, krävande och skoningslös. Även hans filmer, tv-produktioner och dokumentärer kännetecknas av kontraster: av nattsvart tragik och ömhjärtad sympati, av brutala orättvisor och uppoffrande kamratskap. Filmen ska chockera, har Loach påpekat, och det är vad flera av hans verk gjort genom åren, ända sedan ”Cathy come home” skakade om ”nationens samvete”, som en Labour-politiker sa i parlamentet efter att tv-filmen setts av tolv miljoner tittare.
För en gångs skull frammanar Loach hopp, trots att det är, sett till realiteterna, blandat med en dos förtvivlan
Men i likhet med andra som når en mogen ålder, inte bara fysiskt utan också karriärmässigt, har Loach successivt skalat ner ambitionerna, även om det dröjde till 80-årsåldern.
Hans tre senaste filmer bildar en löst sammansatt trilogi om hur nordöstra England har drabbats av ett dysfunktionellt välfärdssystem (”I, Daniel Blake”), hur gigekonomin har tillintetgjort rättigheter som arbetare kämpat för i över 100 år (”Sorry we missed you”) och hur ett före detta gruvsamhälle går en säker död till mötes (”The old oak”).
”The old oak” är ett finstilt och lågmält porträtt av ett samhälle som har så gott som övergivits. Hit anländer en grupp syriska flyktingar som får ta emot glåpord och hat från arbetslösa ortsbor som fördriver sin tid på puben, den sista gemensamma mötesplatsen. Med hjälp av gåvor och bidrag försöker pubägaren öppna en avgiftsfri matservering för att invånarna ska mötas, vilket känns lite som den sista måltiden – för invånarna så väl som för Loach. Hur många av hans filmer handlar inte om en sista chans?
Loach har aldrig varit nostalgisk men ”The old oak” dras stundtals mot det sentimentala på ett sätt som är mer didaktiskt än förlösande. Ändå fungerar det. För en gångs skull frammanar Loach hopp, trots att det är, sett till realiteterna, blandat med en dos förtvivlan. Det ökar känslan av svanesång som vilar över byn och filmen. Allt lider mot sitt slut och som alltid hos Ken Loach bereder han inte någon falsk form av försoning. Vi ska inte lämna biosalongen helbrägda. Det är inte filmens uppgift. Arbetet får vi göra själva.
