Jag vill, men kan inte gå i tågen mot kriget
Det finns ingen sida att välja mellan svenska judars och muslimers rädslor
Ett minne från Gaza; den brutne mannen som bjöd in oss till ruinerna av sitt bombade hus och sade: ”jag andas in och jag andas ut. Men jag lever inte”. Han hade ingenting kvar. Det är nästan tio år sedan vi var där nu, strax efter kriget 2014. Barnen som fick undervisning i tvåskift för att skolorna bombats sönder. Den totala hopplösheten, avsaknaden av en framtid. Jag undrar om de barnen lever nu.
10 000 människor har nu bombats till döds i Gaza, varav 4 000 barn. Jag känner en förtvivlan och ett raseri inför det brutala och pågående övervåldet. Jag vill visa min solidaritet med offren och min vrede mot den israeliska politiken och den svenska regeringens undfallenhet. Men här är ett problem: jag kan inte gå med i de stora demonstrationer som nu ordnas.
Varför? Jag stod på Hötorget häromveckan när en av de stora demonstrationerna tågade förbi. ”From the river to the sea, Palestine will be free”, ropades det. Och på plakaten slagorden om att krossa sionismen. Problemet är att jag inte är trygg med vad demonstranterna menar.
Det är inte per definition antisemitiskt att ropa ramsan om frihet för Palestina mellan Jordanfloden och havet. Det kan vara den olagliga ockupationspolitiken man avser, eller blockaden av Gaza. Det kan också vara så att man förespråkar en enstatslösning där judiska israeler och palestinier lever med lika rättigheter i samma stat. Men det kan också betyda: jag erkänner inte judars rätt att leva i fred och frihet i staten Israel, eller Israels rätt att existera som land. I ett sådant tåg, om det är detta som menas, kan jag inte gå.
Inte i en tid när antisemitismen växer lavinartat i Sverige och Europa, och när ”sionist” används av vissa för att dölja den egna antisemitismen. Det är synd. Trycket i protesterna blir mindre när många inte vill delta. Jag tror mig veta att jag talar för en stor del av den svenska vänstern, de liberaler som finns kvar, svenska judar som vill protestera mot kriget och det stora flertal som förtvivlar över Israels folkrättsbrott och bombningarna av Gaza.
’Vänd inte bort blicken’, säger folk. Men algoritmerna söker inte sanningen, de hittar smärtpunkter och utnyttjar dem till att spä på hatet mot den andre
Vi ser nu en våg av judehat svepa över Europa, och Sverige. I detta läge använder den svenska radikalhögern antisemitismen som slagträ för att dölja och tvätta sin egen rasism mot muslimer, och för att rättfärdiga samarbetet med ett av Europas mest högerradikala partier. Richard Jomshof skriver ”Good hunting” på X, när vi vet att tusentals barn har dött i Gaza. Det är en avhumanisering som bara passerar.
Tove Lifvendahl säger på ledarplats att palestinavänner och nazister ”gör gemensam sak” på en demonstration där nazisterna i själva verket jagades bort. Varför vill hon sprida en sådan lögn? Inom delar av högern verkar alla spärrar ha släppt.
Algoritmerna piskar på, lyfter upp bilder på mördade barn, allt används i propagandakriget. Vittnesmål från människor som skriver om verkliga trauman blandas med andra som postar sina tomma vrål. Lidande mäts mot lidande. ”Vänd inte bort blicken”, säger folk. Men algoritmerna söker inte sanningen, de hittar smärtpunkter och utnyttjar dem till att spä på hatet mot den andre.
Svenska judar känner sig inte trygga och svenska muslimer känner sig diskriminerade och ständigt misstänkliggjorda. Det är ett tecken på vår reaktionära tid att rasismer spelas ut mot varandra, att människor känner att de måste välja sida. Men det finns ingen sida att välja i detta. Inte mellan svenska judars och muslimers rädslor. Inte mellan terrororganisationen Hamas och den israeliska politikens förnekande av palestiniers rättigheter. Jag vill stå på kvinnorna i Gazas sida, och på de israeliska fredsaktivisternas (en del av dem mördades av Hamas). Jag vill stå på tvåstatslösningens sida, folk säger att det är naivt, en torpederad utopi. Men det finns inget annat svar förutom den ena eller andra sortens förtryck eller etnisk rensning.
Häromdagen brändes en israelisk flagga framför synagogan i Malmö. 1 400 personer dödades av Hamas den 7 oktober, det värsta våldet mot judar världen har sett sedan förintelsen. I dag är det den 85:e årsdagen av novemberpogromerna, då terrorn mot judar trappades upp i Nazityskland, kulmen på flera dagars våld och startskottet för det som följde.
Vi vet i dag hur mekanismerna fungerar, hur våld iscensätts. Avhumanisering, uppiskat hat, att se en grupp som bärare av skuld. ”Kanske kan vi komma någonstans om vi lär oss att kollektivt sörja de offer som skördas på både den israeliska och den palestinska sidan”, skrev Isak Gerson i Flamman. I dag tänker jag på de orden.
