Självcensur är språket för oss transpersoner
Genom att berätta det som är i linje och tiga om det som sticker ut blir vi våra egna grindvakter
Könshormoner skrevs ut och jag fick ingen medicinsk uppföljning på tre år. Jag tror att jag föll mellan stolarna.
Jag tror att jag ville falla mellan stolarna. Jag ville aldrig mer tala med en läkare. Jag ville andas ut.
Sedan kom Uppdrag gransknings ”Tranståget: Tonårsflickorna”. Jag är lokförare nu och vet att enligt regelverket får ett tåg bara köras i en riktning. Min transition är ingen tågfärd, utan en pågående växling.
Sedan kom Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens. Efter att ha läst den så slutade jag med testo.
Jag tänkte då: Det är rätt beslut.
Jag tänker nu: Det var ett misstag.
En chef tittade på mig och sa: Du ska inte byta om hos herrarna.
Jag tror att hon ville skydda mig.
Jag gick omkring med min skäggstubb på det nya jobbet och min handledare lokförarmannen sa:
hon
och jag började dra rakhyveln tätt mot ansiktet varje morgon.
Tillbaka in i damernas omklädningsrum, rakt in i det smala plåtskåp där jag hänger mina kläder. Ett år har gått sedan jag anställdes, jag står kvar där i mörkret och tänker att det är dags att utvärdera.
Jag trodde mig kunna vara delad i två: En för arbete och en för fritid.
Jag trodde mig vara starkare än de sociala mekanismerna.
Jag trodde att ordlösheten kunde bli mitt hem.
Jag missbedömde behovet av berättelser som majoriteten begriper.
Jag är en man i en kvinnas kropp.
Jag är ickebinär.
Jag vill skrika när jag säger såna saker, så jag slutade säga såna saker.
Men då finns det ingenting som kan sägas.
Det finns ingen som orkar öppna sitt djup för så många. Så jag håller det stängt. Kvinna på jobbet, trans hemma
Rättelse, det finns oändligt mycket som kan sägas. Hela livet kan läggas ut i förarhytten, när tågvärden kommer in för att prata lite. Utredningen, läkarna. På testo, av testo. Men vill jag tala så? Hur skulle det samtalet egentligen bli för mig? Frågorna som följer, lika säkert som en illasittande sko ger skavsår om man ständigt tvingas bära den. Tro mig, många olika tågvärdar kommer in i min förarhytt varje månad. Hur många, trettio? Femtio? Det finns ingen som orkar öppna sitt djup för så många. Så jag håller det stängt. Kvinna på jobbet, trans hemma.
För om jag skulle vara ärlig? Med mina tvivel, mina inre motstridigheter, mina prövande tankar, min osäkerhet? Vad skulle jag då bli, i deras ögon?
Min rädsla: Psykiskt sjuk kvinna.
En psykiskt sjuk kvinna ska inte köra tåg.
Mardrömsfantasier: Att ”trans” ska underkännas totalt som identitet. Att majoriteten ska finna ett nytt, stigmatiserande språk för att förklara vilka vi är. Att jag ska bryta ihop i den här garderobstillvaron och aldrig få köra tåg igen.
Mardrömsfantasier, som sagt, som jag inte riktigt tror på, som ändå ligger i bakgrunden och verkar. Är det jag själv som projicerar? Tänker jag felaktigt att tågvärden, tvåbarnsmamman från Surte, skulle se mig som en psyksjuk kvinna, eftersom att det på något plan är så jag ser mig själv? Ja.
Psykologen på Anova sa: En daglig dusch av minoritetsstress. Jag började gråta av tacksamhet, den sortens gråt som kommer av att få ett språk för det som smärtar.
Hon frågade: Vill du börja på testo igen?
Jag sa: Nej.
Det jag aldrig säger i förarhytten försöker jag nu skriva ner. Den komplexitet jag tiger undan. Är syftet terapeutiskt? Större än så, tror jag, eftersom det för en transperson knappast finns privata upplevelser. Berättelser om trans kringgärdas av offentlighetens berättelser om oss, och de senaste årens debatter har inte gjort det mindre sant. Det finns starka incitament för att curera sin historia, berätta det som är i linje och tiga om det som sticker ut.
Innan könsutredningen vill man framställa sig entydigt för att bli tagen på allvar socialt.
Under könsutredningen vill man framställa sig entydigt för att få tillgång till vård.
Och med framställning menar jag inte bara vad man kan säga, utan vad man kan tänka, om sig själv och sitt liv.
Men det är inte transpersoners plikt att tiga om sina upplevelser för att skydda transvården
Efter könsutredningen blir friheten större, men då känner man överlevnadsskuld och vill inte sabotera för de som fortfarande väntar. Ännu mer så sedan transvården började granskas.
Men det är inte transpersoners plikt att tiga om sina upplevelser för att skydda transvården. Inte ens om syftet, i förlängningen, är att skydda andra transpersoner. Då blir vi våra egna grindvakter. Då upprätthåller vi det mentala fängelse som utredningarna och tvångssteriliseringarna byggde.
Snart har det gått tio år sedan svenska statens sista tvångssterilisering utfördes på en transperson. Så lyder i alla fall en historieskrivning. Kajsa Ekis Ekman menade något annat i boken Om könets existens: ”Få tycks inse att steriliseringen av transpersoner inte är historia – dess era har åter inletts. Och det är inte vuxna som steriliseras, utan barn och tonåringar.”
Jag önskar att jag aldrig hade läst den boken, eftersom jag sedan dess har tänkt på mig själv som en psykiskt sjuk kvinna. Jag önskar att en transperson hade skrivit den boken, fast utan de verbala angreppen på transfeminina. Jag önskar att vi, transrörelsen, hade varit de som ställt transvården till svars. Inte bara för tvångssteriliseringar, långa väntetider och snäva idéer om hur en transkvinna respektive transman ska vara, utan också för undermålig forskning, utebliven uppföljning och bristande information om biverkningar. Är inte allt fortsättningen på samma historia? Från nittonhundratalets mitt, fram till i dag? Vi ska vara tacksamma om vi får hjälp överhuvudtaget, vi är inte värda det egentligen, vi är inte värda att få fortplanta oss och vi är inte värda trygg, informerad medicinsk behandling.
Kanske tycker jag inte själv, att jag är värd det. Varje arbetsdag innehåller dussintals subtila påminnelser om att jag inte har något att säga till om, ens om vilken vokal som befinner sig i mitten av mitt pronomen. Varför skulle jag vara värd inflytande över min kropp och hälsa?
Självcensur är transpersoners modersmål
Vidare, så upplever jag efter de senaste årens debatter en tendens inom transrörelsen att sluta leden, att samlas för att försvara transvården, den för barn och unga inte minst. De som vill berätta om felbehandling, ånger eller detransitionering välkomnas inte – och har kanske aldrig välkomnats – eftersom dessa berättelser tolkas som fara och risk. Och den tolkningen är inte konstig. Transrörelsen lever i skuggan av fyrtio års statlig tvångssterilisering. Först när jag minns det, kan jag förlåta oss.
Men jag är besviken på mig själv, besviken på oss, för att vi inte har kommit längre. För att vi inte älskar oss själva mer. För att vi inte är fria, och inte låter varandra vara fria.
För ännu mer utbredd är kanske tendensen att tiga, tystna, slinka in i skuggorna, tillbaka in i garderoben, och aldrig mer yppa ett ord om transrättigheter. Självcensur är transpersoners modersmål. Och därför måste kampen fortsätta. Det måste gå att säga: ”Transvården skadade mig” och ”Om det inte vore för transvården skulle jag inte ha överlevt”. Och samma människa måste kunna säga dessa båda saker i samma mening. Det måste gå att säga allt som ännu inte sagts.
