Deras låt har delat världen
Emma Larsson om fenomenet ”Despacito” – reggaeton-hitten som både älskas och hatas och har gjort att Justin Bieber hamnat i blåsväder ännu en gång
”Jag står inte ut, var jag än går hör jag ’Despacito’.”
”Jag kan inte sluta sjunga på ’Despacito’.”
Det var tidigt i våras som ”Despacito” började dyka upp i statusuppdateringarna på Facebook från Latinamerika. Att låten gjorde vissa vansinniga och älskades av många andra var tydligt redan från början. Justin Bieber snappade upp den på sin turné
i Colombia och blev så pass förtjust att han frågade upphovsmännen, Luis Fonsi och Daddy Yankee, (båda från Puerto Rico) att få göra en remix med dem. En ny version spelades in, där Bieber sjunger delar på både engelska och spanska, och på bara en dag fick remixen över 20 miljoner visningar på Youtube. Sedan dess nynnar hela världen på ”Despacito”.
”Despacito” har två miljoner fler lyssningar än den låt som ligger tvåa på listan över världens mest spelade musik på Spotify. Låten ligger även högst upp på Billboard sedan i maj. Förra (och enda) gången en spanskspråkig låt var så populär var 1993 när ”Macarena” toppade Billboard. Precis som ”Macarena” har ”Despacito” en melodi som sätter sig men där slutar likheterna med den folkliga (och lite töntiga) 90-talshiten. Historien bakom ”Despacito” en helt annan. Den erotiska texten (refrängen lyder: ”Jag vill andas dig i nacken långsamt”) är typisk för sin genre, reggaeton, som har rötter i dancehall, reggae och annan afro-karibisk musik, och känns igen på sin monotona men också dansvänliga och något utmanande rytm (boom-ch-boom-chick).
Och att Justin Bieber väljer att producera en reggaeton 2017 är ingen slump, tvärtom.
”Despacito” kan ses som kulmen på ett musikfenomen som tagit en något oväntad vändning de senaste två åren. Genrens historia går dock bra mycket längre tillbaka i tiden.
Puertoricanen Daddy Yankee, som rappar på ”Despacito”, är en pionjärerna inom musikstilen och har sedan 90-talet sålt miljontals album i främst Latinamerika.
När han 2004 hade han en världshit med ”Gasolina” fick reggaeton en kortare period i rampljuset i Europa och USA. Intresset falnade dock snabbt och det talades till och med om att reggaeton var död. Men samtidigt exploderade musiken i Latinamerika och utvecklades till den mest populära genren bland unga latinos som bidrog till att industrin drog in miljarder.
”Är ’Despacito’ reggaetons revansch?”, frågade sig den amerikanska tidskriften the Atlantic för inte så längesen. I artikeln beskrivs en trend som börjat med att stora latinska mainstream-artister som Ricky Martin, Shakira, och Enrique Iglesias producerat reggae-ton-influerade hits de senaste åren vilket bidragit till att reggaeton sakta men säkert börjat göra comeback även utanför Latinamerika.
Och 2016 när Pharrell Williams gjorde en reggaetonlåt tillsammans med colombianska J Balvin, som är artisten bakom bland annat ”Ginza”, en låt som också spelats på svenska dansgolv, var trenden ett faktum.
En bidragande orsak till att reggaeton sprider sig är den stora grupp hispanics som bor i USA samt det faktum att allt fler har spanska som förstaspråk än engelska i världen i dag. Den unga latinska målgruppen är dessutom lukrativ och konsumerar i snitt 30 dollar mer om året på musik än genomsnittet. Att Justin Bieber har gett ”Despacito” en skjuts är det nog ingen tvekan om även men det är också tydligt att hur mycket han tjänar på att göra en reggaetonhit. Och just därför har Justin Biebers framgång med ”Despacito” gett upphov till en hel del diskussioner i USA.
– Det är synd att Justin Bieber framställs som den som upptäckt reggaeton eftersom det ignorerar genrens långa historia i både Latinamerika och USA och att musiken ofta fungerat som ett sätt att uttrycka problematik kring rasism och diskriminering, säger till exempel Petra Rivera-Rideau som har forskat i reggaeton i Puerto Rico.
Enligt Luis Fonsi var det Justin Bieber själv som ska ha bett om att sjunga låten på spanska. Trots det har han inte brytt sig om att lära sig texten. Under Summerburst i Stockholm för några veckor sedan fick han ett föremål kastat mot sig då han vägrade sjunga ”Despacito”. Någon månad innan, under en spelning i New York, sjöng han saker som ”jag kan inte den här texten, så jag säger burrito”.
Problematiskt menade mediekanalen AJ+, som kopplade händelsen till det
rådande läget i USA där den latinska
befolkningen diskrimineras alltmer.
Det är inte första gången Justin Bieber anklagas för kulturell appropriering, samma sak hände när han spelade in dancehall-influerade ”Sorry”. Precis som dancehall och reggae har reggaeton ursprung i rytmer som kom med västafrikanska slavar till Karibien. Att en vit stor kommersiell artist som Justin Bieber tjänar pengar på en kultur han inte verkar ha koll och i det närmaste gör narr av ses inte med blida ögon.
Men även i Latinamerika hamnar reggaeton ofta i blåsväder. Genren har på många håll låg status och precis som hip-hop anklagas den ständigt för att vara sexistisk och kvinnofientlig. I Colombia, som är en stor producent av reggaeton, har det diskuterats intensivt i medier senaste året vilken roll musikstilen spelar i landets problem med kvinnomisshandel. En youtube-succé i Latinamerika är versionen av ”Despacito” där texten bytts ut mot ett budskap från den feministiska rörelsen Ni Una Menos (inte en mindre, eller inte en till, dödad kvinna).
Men det finns också feminister som försvarar reggaeton och menar att den inte är mer manschauvinistisk än andra kulturyttringar – i stället, menar de, handlar det om ett klassförakt mot något som inte har europeiska rötter och därför inte anses fint nog.
De senaste tiden har det också dykt upp allt fler kvinnliga reggaeton-artister som pratar om rättigheten över sin egen kropp och att få ”perrear”, alltså twerka, utan att katolska kyrkan ska gå in och moralisera.
Oavsett vad man tycker om reggaeton: sommaren 2017 nynnar vi förmodligen på ”Despacito” vare sig vi vill eller inte. En viral succé med några italienska komiker som åker omkring i en bil och spyr galla över ”Despacito” samtidigt som de inte kan låta bli att sjunga med i refrängen symboliserar fenomenet ganska bra. ”Despacito, quiero respirar tu cuello despacito…”
