I Haag erkänns det palestinska lidandet
Rättsprocessen visar hur Palestina, Sydafrika och det globala syd delar historiska erfarenheter
”Sydafrika erkänner den pågående nakban mot det palestinska folket.”
Så inledde Sydafrika sitt anförande i den i Internationella domstolen i Haag i förra veckan. Det Israel gör i Gaza är ett folkmord, inte bara genom krigshandlingar och hanteringen av civila, utan också på grund av de uppsåt som Israel har visat, resonerade Sydafrika, som inför den högsta rättsinstansen inom FN anklagar Israel för att bryta mot 1948 års folkmordskonvention.
Rättsprocessen är historisk. Ett skäl är att Sydafrikas apartheidregim före befrielsen 1994 hade starka band till Israel men också för att sydafrikanerna själva genomlevt det apartheidsystem som palestinierna nu lever under. Men framför allt är detta ett intressant fall eftersom folkmordskonventionen tillkom strax efter andra världskriget och Förintelsen – aldrig mer skulle världen behöva bevittna något så fruktansvärt.
Dagen efter att Sydafrika lagt fram sin sak var det Israels tur att försvara sig: Historien började den 7 oktober. Israel har den mest moraliska armén i världen. Hamas är de verkliga folkmördarna. Sydafrika är Hamas. Den israeliska militären har inte bara undvikit att döda civila utan har också levererat mat, medicin och kuvöser till Gaza. Man har till och med öppnat sina vattenkranar för Gazaborna. Och, alla uttalanden från israeliska ledare som kan uppfattas som uppsåt till folkmord är gjorda i affekt.
Man kan kalla det faktaförvrängning eller rena lögner. Eller den mest avancerade formen av gaslighting. Om Sydafrikas anklagelseakt om att Israel begår ett folkmord var väldokumenterad, välargumenterad och kraftfull var Israels försvar det motsatta: svagt och baserat på egna utsagor.
Det finns gott om politiska och psykologiska termer att använda för att analysera Israels agerande i Internationella domstolen. Kanske är den mest träffande det författaren Naomi Klein använder i sin aktuella bok ”Doppelgänger” (Ordfront): projicering.
Vad som än händer har palestinierna för första gången någonsin fått ett internationellt erkännande för sin sak och sitt lidande
Israels krig har nu passerat hundradagarsstrecket. Stora delar av Gazaremsan har pulveriserats till oigenkännlighet. 24 000 Gazabor – varav 10 000 barn – har mördats av israeliska bomber, 85 procent av befolkningen har tvingats på flykt utan någonstans att fly till. De döda får sin sista vila i rasmassor och massgravar, sjukvårdssystemet har bombats sönder och Israel svälter och törstar ut mer än två miljoner palestinier. I detta läge behövs Kleins välargumenterade analys.
Projicering är en klassisk försvarsmekanism och inträffar när det vi själva inte står ut med tillskrivs andra. Sionismen – enligt Klein en farlig ideologi – står inte ut med att konfronteras med hur staten Israel föddes: genom utrensning av palestinierna som bodde där. Därför påstås det att israelerna är de verkliga offren, de som utsätts för etnisk rensning, som mördas och skickas ut i havet. När det i själva verket är israelisk terror som håller på att utradera Gaza, menar Klein i tidskriften Jewish currents podd ”On the nose”.
För att förstå hur det viktiga budskapet ”aldrig igen”, som hon som judinna vuxit upp med, inte verkar vara applicerbart på Israels agerande, gräver Klein ner sig i Förintelsen. Med stöd av bland annat Sven Lindqvist hävdar hon – i motsats till det övergripande narrativet – att nazisternas folkmord på judar inte var något unikt i sig.
Alla folkmord har en egen logik, och Hitlers försök till utrotning av judar var högst industrialiserad, starkt skildrat i Jonathan Freelands i ”Det första vittnet” (Volante). Men nazisternas brott måste ändå förstås, skriver Klein, som ett i en lång rad av andra folkmord, etniska rensningar och koloniala projekt som västmakterna utförde i stora delar av världen. Hitler var besatt av hur urfolken i Nordamerika rensades ut och var inspirerad av tyska och holländska koncentrationsläger under koloniseringen av Afrika.
Denna insikt hjälper i förståelsen av varför sionismen sedan start varit ett så brutalt projekt: ”Kolonialismen blev ett skadestånd för det folkmord judarna utsatts för”. Israel har blivit en spegel av väst.
Detta förklarar också varför varken Nordamerika eller Europa, med sina så kallade ”västerländska värderingar”, ställt sig bakom Sydafrikas krav på ett eldupphör utan i stället göder den israeliska ekonomin med vapen och medel för att fortsätta det pågående folkmordet.
Faktum är att alla de länder som backat Sydafrika i Internationella domstolen hör till det globala syd. Det är de som har faktiska erfarenheter av att utsättas för allt det förtryck som kolonialismen gjort sig skyldig till. Det är de som vet hur nödvändig solidaritet är i en befrielsekamp. Det är de som har mest på att vinna på en annan och jämlik världsordning – från klimatomställning och vaccinutdelning till färre krig.
Att, som DN gör, påstå att Sydafrikas försök att stoppa Israels folkmord handlar om inrikespolitik är inte bara ignorant utan också historielöst.
”Vi vet alltför väl att vår frihet är ofullständig utan palestiniernas frihet”, sade Nelson Mandela som då, 1997, var president i Sydafrika. Tre decennier efter befrielsen bär de sydafrikanska juristerna det mandelska arvet vidare. Den som drömmer om en värld utan kolonialism, apartheid och rasism, men också den som är mån om alla folks frihet.
Den kan inte sjabblas bort och den är inte förhandlingsbar.
Historien började nämligen inte den 7 oktober utan går långt tillbaka till en tid där nationer som i dag stödjer Israel, som USA, Storbritannien och Tyskland, själva förtryckte och dödade miljontals världen över.
Om rätten beslutar sig för att gå på Sydafrikas linje kan det ta åratal innan en dom faller. Men vad som än händer har palestinierna för första gången någonsin fått ett internationellt erkännande för sin sak och sitt lidande. Framför allt har det globala syd visat att man återigen kan resa sig och kräva rättvisa. Denna gång verkar de inte villiga att sätta sig ned.
