ÅSIKT

Det blev ett himla liv när vi startade ”Stil”

Susanne Ljung får årets Liffner-stipendium – ett samtal om trender, döda rika människor och varför hon aldrig synts i en kulturdebatt

avKristofer Andersson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: CAROLINA BYRMO
Susanne Ljung är årets Axel Liffner-stipendiat. Aftonbladets pris till god kulturjournalistik.

På singeln Over the border sjunger Saint Etiennes sångare Sarah Cracknell om att växa upp med den brittiska musikpressen. Om att läsa Smash Hits, Record Mirror, NME och Sounds tills ljuset slocknar. Magasinen blev en atlas att använda för den som inte själv kunde upptäcka världen.

Jag tror att Susanne Ljung kan relatera. Den precision med vilken hon lägger sina prator och kommatecken – må det handla om en kolumn eller ännu ett avsnitt av Stil i P1 – skvallrar om en djup kärlek till hantverket. Om en tro på att det du gör betyder något för mottagaren. Så är också Stil, livsverket som är inne på år tolv, till sin uppbyggnad att likna vid just ett magasin av den sort som sällan längre görs. Förlagan var till en början, något löst, amerikanska Vogue.

– Det var snarare väldigt löst … Men jag är otroligt präglad av den brittiska rockjournalistiken. Förmågan att skriva roliga bildtexter som du kan skratta högt åt. Men det tar lång tid att få saker och ting att se lätta ut. Egentligen har du suttit och petat i tolv timmar med en detalj. Det är helt sjukt att du lägger ned den tiden på något som egentligen är en fjäder i vinden. Men håller du på kan du lika gärna göra det bra.

Jag drabbades av en flash i tonåren: ”Det här ska jag ägna mig åt”. Den känslan har inte försvunnit


Stil” är ett koncentrat av de ämnen som Susanne Ljung, sedan debuten på 80-talet, markerat som sina: rockmusiken, modet, liksom ögat för det mest breda, det som andra knappt skänker en suck, och trådarna dem emellan. Nyligen ägnade redaktionen en timme åt ämnet tvål. 


Varför är du fortfarande journalist? 

– Därför att jag inte kan något annat. Jag drabbades av en flash i tonåren: ”Det här ska jag ägna mig åt”. Den känslan har inte försvunnit. Jag får betalt för att vara nyfiken och får ställa impertinenta frågor. Jag har ägnat mig åt samma sak hela livet. 


Jag hatar ordet populärkultur, men det är praktiskt eftersom alla förstår vad man menar. Vad är det som gör att du dras till den sortens ämnen?

– Varför inte? När min första vikarie-sejour på Expressen tog slut, när Bo Strömstedt var chefredaktör, bad jag om att få bli anställd, vilket jag som tur är inte blev. ”Var vill du skriva då?”, sa han. ”På kultursidorna”, sa jag. Och jag kan säga att det är den enda avdelning som jag aldrig har skrivit för. Så jag känner mig väldigt hedrad över att äntligen få komma in.


Men att ha en långkörare på P1 får väl ändå anses vara ganska kultursidigt? 

– Men vi kallar aldrig Stil för ett kulturprogram. När vi startade blev det ett himla liv i luckan eftersom det skulle handla om ytliga saker som ”mode” och ”stil”. Men det är den sortens undergrävande taktik som jag har sysslat med i mitt yrkesliv. Ett slags subversiv verksamhet.


Det sanna svaret är att rika människor har skapat de flesta trender

Bons chefredaktör Daniel Björk sa till mig att anledningen till att han tyckte att det var så givande att skriva om mode, var att han kunde beskriva hela världen genom det. 

– Så är det. Genom modet kan du avläsa historiska skeenden eller se tecken i tiden, bara genom att titta på snitt, material och tankarna bakom formen.


När ska du sluta prata om rika personer från förr i tiden?

– Aldrig! Jag älskar dem. Men det sanna svaret är att rika människor har skapat de flesta trender. Dessutom har de varit kapitalstarka nog att bryta normer. Kungligheter, adeln och kapitalister från förr präglar fortfarande våra liv. Intellektuellt, men också praktiskt: hur våra hus ser ut, hur våra järnvägsstationer ser ut, hur våra museer ser ut. Vill du veta varifrån vi kommer så landar du hos rika människor. De har också haft friheten att kunna leva det liv som de önskade. Sedan har de ofta haft väldigt färgstarka liv och inte minst förmågan – om vi talar om mode – att köpa kläderna och därmed också understödja modeskapare som inte var rika.


De gånger jag själv medverkat i Stil har jag alltid lämnat inspelningsstudion med samma känsla i bakhuvudet: ”Vad fan ska de med mig till?” Du går in i ett rum inbjuden som sakkunnig och inser att du är den som kan absolut minst av alla i lokalen.

I över ett decennium har redaktionen ägnat sig åt något så otidsenligt som research. En tro på att det bästa fortfarande väntar runt hörnet.

Jag ska verkligen inte säga att jag är någon underdog, men jag befinner mig åtminstone på sidan av

Foto: CAROLINA BYRMO


Jag tror aldrig att jag har sett dig i en kulturdebatt.

– Jag är fullständigt ointresserad av att kasta mig in i sådant. Jag vill föra fram andra människor. Jag vill berätta historier och sätta saker i en helst oväntad kontext. Med Stil kan jag blanda gammalt och nytt och kontrastera de båda. Jag brukar säga att jag inte vill slösa med folks tid och det tycker jag att många av dagens debatter gör. Berätta hellre någonting som jag inte redan visste eller ännu hellre: berätta något som jag inte visste att jag ville veta. 


Det känns som att du arbetar väldigt metodiskt med överraskningen som recept? 

– Det är ju research. Ibland måste du gräva jäkligt djupt bara. Men då och då dyker det upp en rolig färgsprakande blomma i det grå töcknet av sådant som vi redan vet. Jag försöker att aldrig vara tråkig. Jag har alltid inspirerats av ett slags respektlös lätthet.


Känner du någonsin att ett ämne är så allvarligt att du inte kan göra det åtminstone lite mer lättsamt?

– Sällan. Man ska inte underskatta lyssnaren. I dag är alla så försiktiga. På P1 är det ju väldigt många problemtyngda ämnen. Ibland tänker jag: ”Men gud, ska jag hämta en snara och en vass kniv?” Där kan jag tycka att vi fyller en funktion.


Det heter att Susanne Ljung aldrig ikoniserats lika mycket som sina manliga generationskollegor. Undertecknad ber att få anmäla en avvikande uppfattning: snart 40 år in i karriären framstår Susanne Ljung som den mest ouppnåeliga av samtliga svenska kulturjournalister. Hon har annekterat ett eget hörn. 

– Jag ska verkligen inte säga att jag är någon underdog, men jag befinner mig åtminstone på sidan av. Jag sitter med näsan i en bok och bara maler på. Rätt sällan reflekterar jag över min position. Det handlar mer om att jag funderar över hur länge jag ska orka hålla på. Ska något göras ska det göras ordentligt. Det ska spacklas och sandpappras. Jag borde få något slags uthållighetspris i stället, ett sportpris. 


Typ Guldbollen?

– Visst. För min stamina. 


Foto: STIG-GÖRAN NILSSON
Axel Liffner (1919–1994), legendarisk kulturjournalist på Aftonbladet.

ARTIKELN HANDLAR OM