”När jag skrev dök jag ner i vissa rädslor”
Sofia Stenström får Aftonbladets litteraturpris
Vem är modern? Livgivaren, kärleksflödet. Men också: slukaren, den omättliga.
I Sofia Stenströms första roman, ”Magic Love Pixie”, driver saknaden efter en död mamma huvudpersonen mot den person hon kallar Demonen. Men den kärlekstunga gränslöshet som den unga kvinnan växt upp i betyder något helt annat här.
– Jag tyckte att det var intressant att vända på elektrakomplexet. Skriva om en kvinna som söker sin mor i kärleksrelationen med en man, i stället för den ingrodda idén om att hon letar efter sin far, säger Sofia Stenström.
Hon blir glad när jag ringer henne för att meddela att hon är Aftonbladets litteraturpristagare för romanen ”Tomt bo”. För priset, men kanske särskilt för motiveringen.
– Det ni skrev om den inre logiken i moderns perspektiv. Och att ni lyfte fram humorn.
Det är en grå februaridag när vi ses på ett fik nära de gallerikvarter i Stockholm där delar av ”Tomt bo” utspelar sig. Också i denna andra, hyllade roman är relationen mellan mamma och dotter central. Men nu är det alltså moderns blick vi ser igenom. När dottern Cora, som är på väg in i vuxenlivet, vill frigöra sig, träffar en kille, så brister det. Kärleken gör att mamman tappar kontrollen.
– Även föräldrar kan ibland reagera som förvuxna barn. Få barnsliga impulser, bli jättesårade över någonting ganska litet. Då agerar man förhoppningsvis inte ut det. Men här låter jag mamman göra det varenda gång, säger Sofia Stenström.
I ”Tomt bo” är det oklart och flytande vad modersinstinkten representerar. Är den kvävande, eller ett skydd? Berättelsen driver på i högt tempo, ofta är det väldigt roligt, här finns inslag av slapstick och svart komedi. Som när mamman, som jobbar som en oerhört inkompetent frisör, erbjuder Coras kille Vidar en gratis klippning. Hårblekning som tortyrmetod, vem hade kunnat tro att det skulle vara så kul?
– Jag ville att den här boken skulle vara komplex på tematisk nivå. Men också att den skulle vara spännande och rolig att läsa, säger Sofia Stenström.
Boken utspelar sig i ett nutida Stockholm, och innehåller detaljrika skildringar av vardag och förortsliv. Här finns mammans pojkvän Jacek och en komplicerad relation till väninnan Marianne. Men de förblir bifigurer, för kärleken till dottern är den namnlösa mammans enda verkliga fokus.
– Jag började skriva ”Tomt bo” när min egen dotter precis gick in i tonåren. Det uppstod en sorts osäkerhet. Plötsligt kunde hon se mig med en ny blick, säga saker som var skarpa och hårda och sanna, säger Sofia Stenström.
Det är svårt att vara förälder. Allt förändras hela tiden, barnet är inte samma i går som det var i dag. Många människor bär också, liksom mamman i boken, på egna barndomstrauman som kan ställa sig i vägen.
– Jag fick lite dåligt samvete ibland, och tänkte att jag skulle göra henne lite mer sympatisk. Men så blev det bara värre i stället, när jag skrev. Samtidigt ville jag att man skulle förstå henne också, att hon försöker göra rätt, säger Sofia Stenström.
Coras nya kille Vidar gör mamman misstänksam. Bottnar oviljan i svartsjuka, eller gör kärleken att hon ser något som ingen annan kan uppfatta? Och vad innebär det om båda sakerna är sanna, samtidigt? Också en galen människa kan ha rätt.
– När jag skrev boken dök jag ner i vissa rädslor kopplade till föräldraskap. Både inre, som hur man hanterar ett barns frigörelse, och yttre, som att ens barn skulle kunna bli kär i en våldsam person. Det händer ju hela tiden och är direkt livsfarligt.
Moderskapet är aldrig en neutral plats, oavsett om eller hur det iscensätts. Och reaktionerna från läsarna har varit starka. Vissa säger att de känner igen sig. Andra att mamman är vidrig och begår uppenbara övergrepp. Sofia Stenström uppskattar de olika läsarterna, säger att alla tolkningar är begripliga.
Själv växte hon upp med sin ensamstående mamma, i en nära och kärleksfull relation, som inte var kvävande. Hon vill inte prata så mycket om sitt privatliv, men berättar att hon som barn uppmuntrades att läsa, brett och utan pekpinnar.
– När jag var tio läste jag ”Sagan om isfolket” av Sandemo och ”Främlingen” av Camus med samma glädje, tyckte båda var toppen. Jag tycker fortfarande inte om regler och strikta genreuppdelningar i litteraturen, eller, jag tror på korsbefruktningar och att vitt skilda intryck kan inspirera.
Det egna skrivandet startade med poesi, med två diktsamlingar. Sedan började idéer och berättelser komma till henne. Vad hon skulle göra med dem visste hon inte riktigt först.
– I början var berättelserna osammanhängande och språket pendlade mellan prosapoesi och babbel.
Boken skrev hon på halvtid. Annars jobbar hon som lärare i skrivande och som översättare, bland annat av Elfriede Jelinek som hon beskriver som en förebild i att bryta mot regler för författande. Steg för steg har språket i romanerna blivit rakare, språnget är stort mellan ”Magic Love Pixie” och ”Tomt bo”. Men kvar finns det elastiska, levande och kroppsliga.
Om jag var rädd för spöken sa de inte ”det finns inga spöken”, utan ”det finns spöken men de vill dig inget ont”.
Genomgående är också Sofia Stenströms lek med genrer. Om ”Tomt bo” delvis är skriven som en thriller, så hämtade ”Magic Love Pixie” inspiration från annat håll. Demonen, den äldre man som huvudpersonen inleder en gränslös och delvis våldsam relation med, är en karaktär som ofta finns i romance-litteraturen.
– En sådan där mystisk och farlig man som den kvinnliga huvudpersonen uppfattar som skadad och mörk, men inbillar sig egentligen har ett hjärta av guld och går att rädda med kärlek. I den romance som fanns när jag var barn lyckades det varje gång. En vanföreställning som tjejer fortfarande hjärntvättas med i viss populärkultur.
I sitt skrivande går Sofia Stenström in och ur det realistiska och vardagsnära, tillvaron är inte riktigt stabil. Kanske finns nycklar i uppväxten, där det fanns familjemedlemmar som var spiritister, som förklarade händelser och fenomen med andar och en icke-materiell närvaro.
– Om jag var rädd för spöken sa de inte ”det finns inga spöken”, utan ”det finns spöken men de vill dig inget ont”. Jag trodde aldrig fullt ut på det, men det har nog påverkat mig ändå. Det var ju också ett sätt att dramatisera vardagen, en sorts kreativitet.
”Tomt bo” tog tre år att skriva. Nu har Sofia Stenström påbörjat ett nytt projekt, men än så länge finns det mest som skisser kring ett tema. Det handlar om den enskildes relation till kollektivet, till massan.
– Jag intresserar mig för sådant som feghet och verklighetsflykt. Tendensen att dra sig inåt när man kanske egentligen borde ta ställning utåt. Den konflikten, de impulserna.
