Vittnen tar oss nära massmordet i Falun
”Ödestimmen” är gjord med fingertoppskänsla – även om perspektiv saknas
Skandiamannen låter som skådespelargiganten Ernst-Hugo Järegård. När Stig Engström pratar på i de förhör som den nya dokumentärpodden ”Ödestimmen” spelar upp känns Palmeutredningens mytiske mördarkandidat plötsligt väldigt levande.
Det är inte den första, eller sista, podd som släpps om Palmemordet. I den här granskas gamla tidtabeller för tunnelbanans gröna linje som sägs motbevisa åklagarens utpekande av Engström som mördare. Må så vara; det enda jag kan tänka på är den där släpiga Ernst-Hugo-rösten.
Sannolikt är våra intryck och associationer ibland, som i detta fall, ytterst personliga men ibland ser man i detaljerna också något större.
För en icke-troende är det exotiskt att höra honom beskriva änglar och kulor styrda av Gud
Efter att ha lyssnat på ”Ödestimmens” 44 minuter långa dokumentär om massmordet i Falun 1994 överraskas jag av hur fängslad jag blir, trots att jag hört det mesta förut. Inte minst av Olavi Blomfjord, den kristna polis som sköt gärningsmannen Mattias Flink och som intervjuats i många andra sammanhang.
Det är skicklig dramaturgi att låta honom läsa sina böner, de som han var tvungen att upprepa flera gånger innan han fick ordning på nerverna under mordnatten. För en icke-troende är det exotiskt att höra honom beskriva änglar och kulor styrda av Gud, men mystiken ger också en stark bild av människan inuti polisuniformen.
Med samma fingertoppskänsla för nyanser intervjuas en officer som precis kommit hem från uppdrag på Balkan, men aldrig tidigare sett militärt våld på så nära håll. I sönderslitna festkläder kämpar han för att rädda liv. En journalist som blev vittne till ett av morden lämnar senare yrket, när hon upptäcker att hennes instinkt inte alls är att höra av sig till redaktionen och rapportera. Utanför hennes fönster ligger en död man kvar på gatan, eftersom ambulansen dröjer.
Den närhet ”Ödestimmen” skapar till det oerhörda som drabbade Falun 1994 väger till viss del upp den dimension som trots allt saknas: offrens och de anhörigas.
