Midsommar tar ingen som helst hänsyn
När unga människor dör genom våld slutar tiden att fungera
Jag dricker mitt te hett och rött som kaninblod. Vid kajen i Istanbul anländer färjorna och stannar till bara för att glida ut i vågorna igen, frakta folk från en hamn till en annan. Havet är det enda motgiftet mot stadens trängsel. Vissa dagar är hettan tryckande, andra dagar blåser vinden som en nåd.
Sommarsolståndet närmar sig, men det kommer inte att firas här. Ingen kommer att fråga med vilka blomster jag ska binda min krans. Vild melon, kaprifol eller vallmo. Vi kommer att äta tunnbröd med färs, hackade valnötter, persilja, citronskivor och tunt skivad lök som vanligt.
Midsommar runt millennieskiftet, ett fotografi som fångar ett liv i en annan tid. Min syster har plockat en bukett hundkäx och smörblommor och jag håller försiktigt upp dem i min högra hand. Den gula kransen på mitt huvud är samma färg som min klänning. Min syster tar bilden som inte visar hur smutsiga mina vita strumpbyxor blivit runt fötterna. Skorna har färgat av sig från att ha lekt och sprungit mellan höghusen. Ingen dog av skjutvapen i vår ort då.
Det händer att jag går ut med hunden på gamla skolgården ibland, släpper hunden lös. Hon kommer inte när jag kallar in henne och jag minns skolavslutningarna och hur min mamma packade tjocka resväskor som hon satt och stressrökte på utanför porten i väntan på taxin som skulle ta oss till flygplatsen. Åren vi åkte långt bort från utomhusbadet och tristessen, de långa planlösa dagarna.
Det är något med sommarens intåg, hur hetta och sorg inte går att kontrollera. Skogsbränder, mord och torka tar inte hänsyn till känslor. Midsommar tar inte hänsyn till andra midsomrar, som den för flera år sedan vid Tantolunden med en vän som min mamma kallade sin tredje dotter. Vi hade picknick och badade hela dagen från bryggan. Midsommar tar inte hänsyn till en sådan picknick när den väl är över, utan förhåller sig bara till en annan picknick, året efter, vid en sjö med andra vänner som jag snabbt hade lärt mig att älska. Midsommar tar inte hänsyn till en människas vilja att lämna livet mitt i natten medan andra människor firar ljusets återkomst.
Sen ger hon mig ett fat med körsbär och ett litet tefat för kärnorna. Jag äter körsbären med omsorg, ett efter ett
Solen och den överväldigande grönskan skapar oändliga dagar av njutning och högtidlighållande av det som växer, men det skapar också en obönhörlig, upplyst tillvaro. Likt en depression får den människor att tro att allt är synligt och möjligt att genomskåda, att vi redan vet hur allt är och kommer bli. Det är lättare än att famla i mörker, stå ut med ovissheten. När sommaren vid sjön var över och ljuset lagt sig förlorade jag min vän. Inga blomster under min kudde kan göra så att jag får henne tillbaka.
Samma sommar satt jag i ett annat höghus och skrev, tills jag hörde ett högt skramlande ljud som ekade över centrum. Framför skolan hade någon blivit skjuten och barnen hade sett det. Senare ser jag mig själv på en bild från en övervakningskamera på torget, under en nyhetsrubrik, minns panikslagenheten, våra ansikten pixlade till en grå massa som varken visade vår mänsklighet eller tårgasen. Jag minns när jag fick veta att den unga personen som startat en minnessida för skjutvapnens offer själv inte orkade leva.
När människor dör genom våld de blir utsatta eller utsätter sig själva för, särskilt unga, upphör den kronologiska tiden att fungera, eftersom den sätter tanken om ett naturligt kretslopp ur spel. Det är meningen att barn och unga ska spira och blomstra, men de spirar inte. När vi förlorar människor förlorar vi inte bara möjliga framtider där de finns och får leva, vi förlorar de vi var och skulle kunna bli med de människorna. Döden förändrar oss som blir kvar, frågan är bara hur.
Det finns stor kunskap och beredskap när det kommer till sorgebearbetning för individen. Men i offentligheten finns, med några få undantag, ingen plats för en delad sorg. Det är föreningar och civilsamhället som organiserar demonstrationer, minnesplatser och kontextualiserar denna kollektiva sorg politiskt. Det kan handla om dödligt våld, om transpersoners rätt till vård, om psykisk ohälsa, men gemensamt är vissheten om att våra nära och kära hade fått leva om världen hade sett annorlunda ut.
Midsommar tar inte hänsyn till något av detta. Midsommar tar hänsyn till den bibliska berättelsen om en gammal präst och hans hustru som möter en ängel. Ängeln kommer med besked om att de ska få en son vars liv kommer att gå ut på att bereda vägen för Jesus och få människor att be om förlåtelse för sina synder. Inom islam fick sonen namnet Yahya, en budbärare och profet som vägrade tyranni, om vilken man sagt: Må fred vara med honom dagen han föds, dagen han dör och dagen han återuppstår.
Nu sitter jag i soffan på den inglasade balkongen hos min mormor och skriver den här texten medan hon sitter bredvid och berättar för mig att det bara finns en Gud, att alla våra gärningar skrivs ner under vår livstid och läses upp när vår tid är slut. Sen ger hon mig ett fat med körsbär och ett litet tefat för kärnorna. Jag äter körsbären med omsorg, ett efter ett, och ber en kort bön innan jag går ut i sommaren: Må de döda vila från den här världen i nästa, i ett överflöd av grönska och ljus. Glad midsommar.
