Han ville förstå i stället för att döma
Milan Kundera (1929–2023) var en av samtidens främsta postmodernister
Det var under 1980- och 1990-talet som Milan Kunderas romankonst var som mest uppmärksammad . Det var då romaner som ”Skrattet” och ”Glömskans bok”, ”Varats olidliga lätthet” och ”Livet är någon annanstans” publicerades och Kundera fick det välförtjänta ryktet som ett av de stora europeiska författarskapen.
Han växte upp i ett kommunistiskt Tjeckoslovakien och var tidigt inriktad på att bli musiker. Fadern var en betydande musikvetare och pianist och lärde Milan att spela piano, men litteraturen tog över. Hans kunskaper i musik märks i romanerna, inte minst i de eleganta kompositionerna där man kan notera en kontrapunkt förvandlad till dialektik.
Som ung blev han medlem i kommunistpartiet men uteslöts 1950 för ”antikommunistisk verksamhet”, en händelse som senare blev grunden för romanen ”Skämtet” (1967), där han driver med den kommunistiska totalitarism. Boken försvann ur boklådorna, Kundera förlorade sin lärarsyssla och fick försörja sig som jazztrumpetare på lokala syltor. Han hyste likväl viss förhoppning efter Pragvåren –68, men reformerna uteblev och 1975 flyttade han till Frankrike där han sex år senare blev medborgare.
Den politiska kritiken i de tidiga romanerna gav vartefter vika för filosofiska undersökningar av tillvarons labyrinter. Nietzsche var en betydande influens och i sin essäbok ”Romankonsten” från 1986 spårar han den europeiska romanens traditioner tillbaka till Cervantes och Diderot. Han framhäver att det inte finns en – enda – romanhistoria, utan en mängd, vars trådar löper över tid, språk och kulturer. Hans egna romaner bär spår efter många författares verk: Diderots ”Jakob fatalisten”, Laurence Sternes ”Tristram Shandy”, eller senare författares lekfulla romaner, som Robert Musils ”Mannen utan egenskaper”.
Det är med ”Varats olidliga lätthet” 1984 (på svenska 1986) som det stora genombrottet sker, filmatiseringen av Philip Kaufman var ett tecken så gott som något. Romanen låter två pars invecklade turer under Pragvåren utgöra basen för en diskussion om kärlek och politik, om trohet och förräderi. Men det handlar inte om några psykologiska porträtt (det gör det sällan hos Kundera), utan om att försänka olika positioner i en osäker och flytande tillvaro.
Någonstans i den romanen skriver Kundera att människans moraliska höjd visar sig i hur hon behandlar djur. Människans beteende mot dem som saknar all makt är en nog så tydlig ståndpunkt som lätt låter sig överföras till förhållandet människor emellan och det mellan individer och stater.
I Kunderas romaner blandas essä med dramatik, allt med en lätthet och elegans som snart gav honom epitetet postmodernist. ”Livet är någon annanstans” (1973), ”Avskedsvalsen” (1976) ”Skrattet och glömskans bok” (1979) eller ”Odödligheten” (1990) hör till de starkaste i hans författarskap. Människans otillräcklighet, tillvarons osäkerhet och det moderna samhällets absurditeter varieras med en filosofisk humor som aldrig lämnar undersökningens allvar.
Och, kan det vara bra att erinra om i dessa tider, i en intervju med Philip Roth sade Kundera: ”Det verkar som att över hela världen i dag föredrar människor att döma i stället för att förstå, att ge svar i stället för att ställa frågor, vilket leder till att romankonsten knappt kan göra sig hörd över alla självsäkert och högljutt uttalade dumheter.” Det har gått över 50 år sedan intervjun gjordes – 1980.
