Vänstervinden har vänt i Chile
Men Gabriel Boric har den exotiska förmågan att erkänna sina misstag – därför är han ett hopp
Den senaste tiden har problemen hopat sig för Chiles president Gabriel Boric. Till och med högtidlighållandet av 50-årsdagen av militärkuppen mot Salvador Allende har blivit ett problem. Trots det är Boric fortfarande Latinamerikas hopp om en ny vänster, en som försvarar mänskliga rättigheter överallt, även i regimer som påstår sig vara vänster.
I sitt tal från balkongen i Monedapalatset den dag han svor presidenteden i mars förra året, travesterade han Salvador Allende som i sitt sista tal, strax innan han tog sitt liv inne i det brinnande palatset, lovade att ”snart ska åter de breda alléerna öppnas, där fria män och fria kvinnor ska vandra fram”.
Den tiden, lovade Boric, hade nu kommit.
Förändringens friska vindar svepte över Chile och Gabriel Boric hade vinden i ryggen.
Men på bara drygt ett år har vinden vänt. Och det ordentligt.
En härva av vänskapskorruption, grumliga redovisningar och över huvud taget oklar verksamhet.
Vänsterns förslag till ny konstitution röstades ner av en förkrossande majoritet och den nya församling som ska fortsätta arbetet med den nya konstitutionen domineras av extremhögern, den som försvarar Pinochet.
Och det stannar inte där. Just nu pågår en korruptionsskandal med inblandning av ledande medlemmar i Frente Amplio, den nya vänsterallians med rötter i studentrörelsen 2011, som Boric var med att bilda. Det rör sig om hur statliga pengar förts över till privata stiftelser som bildats av medlemmar i partier som ingår i Frente Amplio. En härva av vänskapskorruption, grumliga redovisningar och över huvud taget oklar verksamhet. Samma typ av korruption som Frente Amplio brukade anklaga de ”gamla” politikerna för. Och som blir än värre av Frente Amplios anspråk på att representera en ny politisk moral.
”Våra värderingar och principer är överlägsna dem som den generation som föregick oss hade”, påstod för inte så länge sen Giorgio Jackson, en av Borics närmaste medarbetare, grundare av partiet Revolución Democrática, det parti som drabbats mest av korruptionsskandalen och som hittills utgjort Frente Amplios ryggrad.
Övermodiga ord som Jackson nu får äta upp. Och inte bara han.
Men den beskaste motgången för Boric är kanske den som har att göra med minneshögtiderna kring 50-årsdagen av kuppen den 11 september.
Även om chilenarnas åsikter om kuppen fortfarande går skarpt isär, så fördömer de flesta idag de brutala brott mot mänskliga rättigheter som följde i kuppens spår.
Journalisten Patricio Fernández, som Boric utsett till samordnare av de officiella aktiviteterna kring den 11 september, arbetade utifrån en modell ”minne, demokrati, framtid” som riktade sig fram för allt till de generationer som vuxit upp efter kuppen.
Men när Fernández häromdagen konstaterade att samtidigt som fördömandet av diktaturens brott borde kunna ena chilenarna, kommer det fortfarande att finnas olika uppfattningar om vad som ledde fram till kuppen, så möttes han av ett ramaskri av protester. Att ens öppna dörren för en diskussion om kuppens orsaker, och acceptera att det finns olika versioner, tolkades som ett sätt att ursäkta den. Kommunistpartiet, som ingår i Borics regeringskoalition, och flera traditionella människorättsgrupper anklagade Fernández för ”negacionismo”, historierevisionism, med en ljudnivå så hög att han valde att avgå för att inte utgöra ett hinder.
Det finns en historisk ironi här. Diskussionen om orsakerna till kuppen har pågått länge och är inte något nytt påhitt av Patricio Fernández. Alla partier som ingick i UP, utom just kommunistpartiet, har gjort genomgripande självkritik för sitt agerande under Allendes tre år vid makten, som implicit rymmer ett ansvar att ha bidragit till den extrema polarisering som ledde fram till kuppen. När kuppen skedde var Allende övergiven av de egna. Det enda partiet inom UP som stod vid hans sida var kommunistpartiet som kritiserade övriga partier för ”ultravänsterism” och att de ville avancera, utan att ta hänsyn till att de befann sig i minoritet. I dag är det tvärtom. Dessutom tycks kommunistpartiet vilja etablera en ”officiell historia” som helst bara de direkta offren ska uttala sig om. Inte en sådan ”postmodern och liberal typ” som Patrico Fernández i alla fall. Där bakom finns ett slags lidandets puritanism och ägandeanspråk på mänskliga rättigheter som får Gabriel Boric att i dag se nästan lika ensam ut som Salvador Allende gjorde 1973.
Minneshögtider kring händelser som splittrat samhällen och som det inte råder enhet kring är problematiska. Kanske borde Boric lära av Uruguay, där man också nyligen mindes militärens maktövertagande för 50 år sen.
Den officiella minneshögtiden i Uruguay bestod av att landets tre levande expresidenter samlades tillsammans med den nu sittande presidenten Luis Lacalle Pou till en högtid i senaten. På ytterväggen hade orden ”Demokrati för alltid” projicerats tillsammans med den uruguayanska flaggan. Det var den enda officiella högtiden. Alla andra aktiviteter organiserades av civilsamhället utan regeringens inblandning.
Något att tänka på. Och det spännande med Gabriel Boric, och som gör att han fortfarande, trots alla svårigheter, är Latinamerikas hopp om en pånyttfödd vänster, är att han tar intryck av både egna misstag och andras erfarenheter. Han har dessutom den för latinamerikanska vänsterledare närmast exotiska egenskapen att kunna erkänna misstag och be om förlåtelse. Och, kanske ännu viktigare, han dras inte med den latinamerikanska vänsterns akilleshäl att alltid automatiskt skylla motgångar på andra.
