Han lät vackra rosor slå ut på högar av inälvor
Cormac McCarthy porträtterade en gudlös värld
När jag nås av nyheten om att Cormac McCarthy är död dyker en bild upp i huvudet. Den föreställer en hjort från paleontologisk tid som genom mutation utvecklade majestätiska horn. Problemet var att hornen var för tunga så hjorten gick med nedsänkt huvud, blind för sin omgivning. I essän ”The conspiracy against the human race” jämför Thomas Ligotti människans självmedvetande med dessa horn. Det är fantastiskt i sin prakt – men för tungt att bära.
Cormac McCarthy tillhörde samma pessimistiska litterära tradition som skräckförfattaren Ligotti. McCarthy skrev anti-westerns, southern gothic och science fiction – men oavsett vilken genre var det en gudlös värld han porträtterade. Där den enda konstanten är människans förmåga att tortera och mörda sina medmänniskor.
McCarthy debuterade 1965 med ”The orchard keeper” som belönades med Faulkner-priset för bästa debutroman. Det verkliga genombrottet kom dock 1985 med ”Blodets meridian”. Troligen är det en av de brutalaste romanerna som någonsin skrivits. Boken utspelar sig i mitten av 1800-talet mellan Mexiko och USA och handlar om ett gäng skalpjägare på jakt efter apacher. I centrum står en yngling som betraktar hur gänget blir allt blodtörstigare – slutligen massakreras hela byar.
Med i gänget finns en man vid namn Holden, en upplysningsman som likt Kurtz i ”Mörkrets hjärta” ”bringar ljus” över ”infödingarna”. Han håller föreläsningar för dem om deras egen historia, om grottmålningar och om modern astronomi för att kort därefter ta deras skalper. Aldrig har det koloniala beteendet porträtterats i ett sådant koncentrat. Litteraturvetaren Harold Bloom kallade ”Blodets meridian” för ”den slutgiltiga western-historien”.
Även när McCarthy skrev om senare tidsperioder återkom bilden av det laglösa landet. I ”No country for old men” jagar en polis som kämpat i andra världskriget en knarklangare som stridit i Vietnam. Boken lästes som en allegori över hur olika generationer av krigsveteraner stod främmande inför varandra i det amerikanska samhället.
I McCarthys mästerverk ”Vägen” – en postapokalyptisk framtidsskildring i J. G. Ballards anda – porträtteras en fader och son som försöker överleva i en värld efter massutrotningen, möjligen till följd av klimatförändringar. Boken innehåller scener som är så brutala att de nästan inte går att läsa, som när ett spädbarn steks över öppen eld. Intrycket förstärks dessutom av McCarthys hemingwayska isbergsprosa, som emellanåt tryfferas av vackra metaforer. Detta var en av McCarthys specialiteter: att låta vackra rosor slå ut på högar av inälvor.
I många bemärkelser var McCarthy mer av en filosofisk skräckförfattare än den företrädare för den ”nya amerikanska romanen”, som han ofta porträtteras som. Han tillhörde en tradition med föregångare som Guy de Maupassant, H. P. Lovecraft och Thomas Ligotti, där våldet och brutaliteten bara är en logisk konsekvens av människans deprimerande grundvillkor.
För det märkliga med hans romaner är att han inte utmålar människan som ond. Bara utkastad i en likgiltig värld. Antagligen var det också därför han kunde porträttera kolonialismen, rasismen och klimatförändringarna med en sådan ohygglig skärpa.
Nu är han alltså död, men han lämnar ett sparsmakat och mästerligt författarskap till eftervärlden. Trots att han ständigt återkom till sina solstekta westernmiljöer står det en isande kall vinterluft i hans romaner. Detta är också hans viktigaste insats: han fick läsaren att dra efter andan och vakna till.
