Med nya reglerna hade Uje inte fått nån bagge
Kanske är det juryn som borde bli mer professionella – inte skådespelarna
Att Guldbaggen har ändrat reglerna så att endast ”professionella skådespelare” har chans att få pris i kategorierna för bästa skådespelare har piskat upp irriterat skum i den ankdamm som är svenskt kulturliv.
Tidigare har reglerna sagt att priset för bästa kvinnliga och manliga skådespelare i en huvudroll/biroll ”bör” gå till professionellt verksamma skådespelare, men från och med denna upplaga av Guldbaggen ”ska” dessa priser gå till proffs och inte amatörer.
Nu har Sydsvenskan låtit meddela att de på grund av formuleringsändringen inte tänker rapportera från galan. Deras filmredaktör Mattias Oscarsson menar att Guldbaggegalan härmed blir en ”irrelevant branschfest” och radar upp några icke-professionella skådespelare som (värdigt enligt honom, får man förmoda) fått dessa baggar under 2020-talet.
Branschfest har väl Guldbaggen nu egentligen alltid varit, och viljan att hålla Sveriges prestigefulla filmpris professionellt är inget problem i sig. Men det är ändå lite symptomatiskt att detta blir en diskussion i en epok där så enormt mycket film, teater och litteratur ägnar sig åt det dokumentära, mockumentära, autofiktiva, ”autentiska” och självupplevda, och när amatörskådespelaren av dessa skäl fått stort utrymme på vita duken, skärmar och scener.
Diskussionen om vem som kan kalla sig skådespelare känns liksom överspelad för länge sedan. Alla inblandade i branschen vet hur olika det kan se ut med produktionsvillkor och anställningsformer, och i prissammanhang bör det väl i slutändan ändå vara resultatet som räknas?
Enligt Guldbaggens regelverk är definitionen av ”en professionell skådespelare” inte heller superstrikt utan bedöms vara en person som genom sitt yrke ska ”uppvisa kompetens att gestalta olika personkaraktärer, och vara krediterad i fler än en (1) skådespelarroll” för att kunna vara nomineringsbar.
Alltså utesluts alla debutanter nu från chanserna till Guldbaggar, även om de kanske har tagit sig igenom scenskolan med lysande resultat. Kanske utesluts även de som bara arbetat på teater men inte film?
”Vi vill se att de kan göra flera olika rollgestaltningar”, sa Guldbaggejuryns ordförande Anna Carlson till DN i december. Okej, men kravet på att kunna ”gestalta olika personkaraktärer” torde då även utesluta alla skådespelare som harvar runt i ett och samma rollfack?
Detta medan andra självlärda fuskspelare får en chans, om de bara kan visa upp mer än en (1) punkt på cv:t.
Om nu bakgrunden till denna skärpning är en allvarlig rädsla i branschen för att någon med ”nybörjartur” skulle råka få en guldbagge är det snarare juryn som bör professionaliseras. Om Guldbaggejuryn inte står pall för kritik och kan argumentera övertygande för sina val utifrån kvalitetskraven, och om den inte har branschens förtroende, är det väl där skon klämmer snarare än i de skrivna kriteriernas skiftning från ”bör” till ”ska”? Kanske borde juryn hellre bestå av fler oberoende filmkritiker och färre utövare som själva är insyltade i branschen. Kritiker är tränade att se igenom sådant som ”nybörjartur”, eftersom kritiker generellt bryr sig mer om estetik och hantverk än vem som är kul på fest, härlig att jobba med eller säljer mycket biljetter.
Om Filminstitutet nu vill professionalisera Guldbaggegalan kanske de dessutom borde dra detta ännu längre och även avskaffa ”publikens pris” där allmänheten får rösta på sina favoriter. Vad vet egentligen oprofessionella filmtittare om kvalitet? Har de ens sett filmerna de röstar på? Ingen vet.
Personligen hoppas jag på en kommentar om detta på bästa sändningstid av årets programledare för Guldbaggegalan. Shima Niavarani debuterade ju som skådespelare med buller och bång vid 19 års ålder med föreställningen ”Autodidakt i enmansakt”. Vi är många som tycker det var fint att hon fick den chansen som icke professionell skådespelare och att hon ibland får möjlighet att fuska som programledare i tv.
