Det går inte att nyansera polisyrket
Till och med realismen blir romantisk
I september har andra säsongen av Tunna blå linjen premiär, serien som fick egna, vindlande Facebooktrådar och visade vad som saknats i svenska polisserier: realism. Mindre geniala seriemördare och autistiska / alkoholiserade poliser. Mindre nakna, vackra kvinnor som hittas ”brutalt mördade”. Mer snatteri, narkotikabrott och psykisk ohälsa i Malmös innerstad.
Det är en hållning som återkommer i The Responder (SVT), den engelska polisserien som känns som att hålla andan i sex timslånga avsnitt. Tv-debutanten Tony Schumacher har skrivit manus, och är före detta taxichaufför och polis från Liverpool. Det märks. Martin Freeman är varken hobbit eller sarkastisk lustigkurre på kontor – han är en snut med scousedialekt som kör runt och svarar på nödanrop. Oftast rör det sig om folk på samhällets botten. Han beskriver arbetet som att spela ”whack-a-mole”, ”fast mullvadarna har sportkläder”.
Det är omöjligt att inte känna med Freeman, som gör sitt livs roll som den uppenbart lidande och plågade Chris. Detta trots att han är korrupt och både hotar de utsatta på Liverpools gator med stryk, och sedan också delar ut det.
I både Tunna blå linjen och The Responder finns en tydlig, och lovvärd, ambition att nyansera polisyrket genom att skildra både blåljusen och personerna som de jagar. Poliserna behöver inte längre fastna i de två facken ”genomuselt svin” eller ”hjälte” som nästan varit totalt dominerande i fiktionen. Och, kanske, i verkligheten.
Närvaron i sociala medier, med twitterkontot Yb Södermalm i spetsen, har gett en mer intim inblick i yrkets realitet. Samtidigt som det innebär att Polisen ofta tillåts kontrollera sina narrativ oemotsagda. Så har det varit länge – i många fall är det svårt att få fram mer information än den Polisen väljer att dela med sig av. Instagram och Twitter kan både polera den ytan ytterligare, och samtidigt bidra med nödvändiga inblickar.
Cilla Jackert, skaparen av Tunna blå linjen, har i en intervju sagt att den allmänna uppfattningen av poliser är extremt polariserad. I kommentarsfält är de antingen empatilösa galningar eller de enda som står emellan en total kollaps.
Trots de ambitiösa försöken som görs för att visa att poliser oftast är som folk är mest, tycks det vara där man hamnar. En oundvikligt romantiserad bild av ett svårt yrke, som gör att varje politiker tar chansen att posera mot en polisbil för att förmedla att det är dags för hårdare tag. Fascinationen för poliser verkar helt enkelt vara oemotståndlig. Ungefär som när de nyrika ska skildras i någon av alla oräkneliga serier som Succession eller Exit. Visst finns kritiken där, men samtidigt, kolla vilket häftigt liv. När Chris (spoiler) till slut lyckas dölja sina brott och undkomma sitt eventuellt rättvisa straff, är jag bara lättad.
