Han avstod hellre från miljoner än sålde sig
Kalle och Hobbes skapare visade att ideal inte alltid är underordnade ekonomi
Jag älskar tygnallar.
Framför allt två: Dels Aloysius, aristrokratsonen Sebastian Flytes följeslagare i Evelyn Waughs roman ”Brideshead Revisited”. Dels Hobbe, tygtigern i serietecknaren Bill Wattersons ”Kalle och Hobbe”.
Serien publicerades första gången 1985 – ett år efter att jag föddes – och följer sexåringen Kalle och hans mjuka kompis Hobbe som vaknar till liv när bara Kalle ser.
När ”Kalle och Hobbe” lades ned 31 december 1995 gick serien i 2 400 tidningar.
Nyss har svenska Apart förlag samlat samtliga 3 150 strippar i en 7 281 gram tung box, fördelad på 1 456 sidor över fyra böcker i halvklotband.
Fem cent om innehållet: Det har aldrig gjorts en bättre tecknad serie. Bill Wattersons skapelse är däruppe med designern Rei Kawakubos visning (”Pirates”) i Paris våren 1981 och Jorge Luis Borges hundra år gamla skymningsdikter.
För mig blev Kalle ett annat ensambarn att hålla i hand. Kalle kom med löftet om att mina dagdrömmar var lika viktiga som grannkompisarnas tjat om deras urtrista pysslingar. Framför allt lärde Bill Watterson mig något om oberoende.
När pappa slutade att komma hem med ett nytt nummer av Serie-paraden varannan fredag, som han hade gjort hela min barndom, frågade jag varför. Farsan svarade att Watterson hade slutat att teckna: ”Han är lite sådär speciell av sig”.
Det ”speciella” var att Bill Watterson hellre förlorade pengar än blev dålig. Där stod han, skaparen av en av tidernas mest framgångsrika serier, och med voluminösa licenserbjudanden runt sig och torkade bläcket. Om han bara låtit en slug agent få kränga några gosedjur hade hans efterlevande blivit ekonomiskt oberoende för all framtid. Men Bill Watterson ville inte.
I dag är tanken om att storleken är avgörande för kvaliteten förhärskande. Vi lever i en era när Tillväxtverket delar ut statliga medel till filmproduktion enbart under förutsättning att budgeten inte underskrider 30 miljoner kronor. När public service övergripande mål med sin kulturverksamhet är ”räckvidd” och ”snackisar”. När marknadsdominanten behandlas som en läcker indietyp. Reklamaren Love Bonniers kredd som ”fri röst” i Expressen Kultur skadas till exempel inte främst av hans pr-gig utan av att han låtsas som att hans familj inte äger tidningen.
”Kalle och Hobbe” publicerades sista gången nyårsafton 1995. Bill Watterson hade ett vapen: Han var produktionsmedlet. Därför kunde han säga nej. Likt Sebastian Flyte, som använde Aloysius för att markera sin apati inför vuxenvärldens spelregler, avfärdade Watterson idén om att ideal alltid är underordnade ekonomi.
Jag är glad att han gav en elvaåring det alternativet.
