Folkets fetma blir riktigt bra tv-serie
”Min tjockumentär” må vara en reklamfilm – men den är ärlig
Vi befinner oss mitt i en fetmaepidemi. Jämfört med 1980-talet är tre gånger så många överviktiga. Dubbelt så många barn. Det finns fler som gjort en gastric bypass-operation än som heter ”Johan” i Sverige. Vad är det som har hänt? En förklaring är att vi skapat ett samhälle där vi ständigt uppmanas att äta. ”Sugen på något extra?”, ”Biltemakorv 5 kr!”, ”Tanka bilen och få ett sexpack Trocadero på köpet!”. I ett sådant samhälle är det märkliga att inte fler är feta. Att nästan halva befolkningen lyckats piska sin stenåldershjärna till att motstå suget.
Fredrik Boltes ”Min tjockumentär” handlar om detta. Den skulle kunna beskrivas som en romcom där det åtrådda objektet är – en magsäcksoperation. I fyra halvtimmesavsnitt på SVT får vi se reggae-artisten och komikern dra vitsar om sina sju X på XL-T-shirten och sin ”köttkjol”. Vi får också se hur han skickas ut och in i sjukvården, och hur hans liv successivt blir bättre.
Initialt blir jag provocerad av solskenshistorien: kritiken av samhället som både göder och viktmobbar sin befolkning är sparsmakad. Inte heller belyses den på sydafrikansk nivå ojämlika fördelningen av ghrelin i magsäcken (som skickar hungersignaler till hjärnan) – vissa är predestinerade att vara tjocka. ”Min tjockumentär” framstår kort och gott som en reklamfilm för gastric bypass (privata vårdföretag gnuggar händerna). Hur många människor kommer inte pröjsa 90 k bara efter att ha sett första avsnittet?
Några avsnitt in går det dock inte att förneka att Boltes dokumentär är infotainment på hög nivå. Den tittare som inte blir berörd när Boltes gråtande berättar om hur han äntligen kan torka sig i röven, cykla med sin son och fälla ner bygeln i lilla uppskjutet … den personen är mer härdad än jag. ”Min tjockumentär” må vara en reklamfilm – men det är en ärligt känd sådan. Att magsäckskirurgi inte löser samhällsproblem betyder inte att det är ett opium för folket. Snarare gör kirurgin att många kan leva ett anständigt liv, att män och kvinnor slipper äta ihjäl sig framför sina barn och så vidare.
Visst hade man kunnat önska lite mer samhällskritiska inslag: till exempel en diskussion om att 67 procent av den socioekonomiskt svaga gruppen är överviktiga medan bara 45 procent av den socioekonomiskt starka är det. Dessa fakta ligger dock i programmets undertext. Liksom alla bra komedier berättar ”Min tjockumentär” en framgångshistoria mot en mörk klangbotten.
Tjockis-skämt är lika problematiska som vitsar om samer och judar. Men när Boltes skojar så kapar han humorn inifrån. På så sätt är ”Min tjockumentär” en del av ett överviktens metoo; ett erövrande av skeptron – talarstaven – av den knubbiga i församlingen. Framför allt är det en serie – med full tonträff – om ett fenomen som kommer bli mycket vanligare framöver. I dag gör en av hundra magsäckskirurgi. Men om ett par decennier förväntas två, kanske tre, av hundra genomföra operationen. Det för med sig både risker och möjligheter, frigörelser och begränsningar. Vi måste – om en klyscha ursäktas – prata mer om det.
